Närmar sig döden coolt och behärskat

Szymborska vägrar vara självupptagen eller sentimental

BOKRECENSIONER
Wyslawa szymborska (f 1923) fick nobelpriset 1996.

Wislawa Szymborskas nya diktsamling Här innehåller tjugonio tunna sidor poesi. Nitton dikter om minne, skrivande, drömmar, tidens gång, dess slut. Ett här som avtecknar sig mot det icke-här som döden är.

Poeten som fick Nobelpriset i litteratur 1996 har hunnit bli åttiosex år och det har hennes diktjag också: ”Jag vet så mycket mer / fast inte alls så säkert”, står det i dikten som gestaltar ett tänkt möte mellan poeten och hennes tonåriga jag. De har så lite gemensamt, nästan bara skelettet.

Szymborska är en poet som ofta söker det för människor gemensamma. Kanske inte likhet, men en sorts universalitet. I Här finns en dikt som betraktar ansikten på gatan och tänker över möjligheten att de i själva verket är begagnade – alltså egentligen redan döda, men i bruk på nytt. Arkimedes kommer kanske gående i jeans och tsarinnan Katarina i kläder från Myrorna. Det kan vara ansikten både från förgyllda karosser och förintelsevagnar som går omkring på stan ibland oss.

Den åldrade, visa poeten låter det förflutna lägga sig som en mask över det härvarande, tycks rentav uttrycka ett visst ointresse inför de nya, unika och egenmäktiga individer som vi alla vill hävda att vi är. Diktens svala, historiserande blick på nuet är provocerande - ett slag i ansiktet på drömmen om det alldeles egna uttrycket. Men också hoppfull i en tid som intill besatthet dyrkar individen, ansiktsboken, statusraden.

Här är överhuvudtaget en bok som utstrålar hopp, och lugn. Dikterna närmar sig döden med en cool behärskning som inte är helt enkel att möta.

Szymborskas konsekventa vägran att vara självupptagen eller sentimental ger boken en uppfordrande hårdhet. Det är som om diktens ansikte inte röjer en min ens inför döden, och för första gången upplever jag Szymborska som lite "upphöjd".

Samtidigt är det nog just denna upphöjdhet, denna negering av det kletigt personliga, som gör att hon kan skriva en dikt som ”Inför resan”. Den tvetydiga, enkla titeln och den karaktäristiskt frågande, vardagliga tonen - fenomenalt överförd till svenska av Anders Bodegård – förmår ställa dikten öppen invid alltings gräns. Och låta den stå kvar där, klingande. Sista strofen formar sig till ett av de där sällsynta diktsluten som aldrig tar slut. Den sista färden är konkret – och evig:

Och så resan från punkt A till punkt B.

Avgång 12:40 lokal tid,

och flygning över härvarande moln

längs en ringa slinga av himmel

oändligen någon

FAKTA

POESI

Här

Wislawa Szymborska

Övers. Anders Bodegård

Ellerströms