Ett mästerverk

Herta Müller beskriver den sovjetiska terrorn genom kläder, skor, hår, hud, tarmar och kålsoppa.

BOKRECENSIONER
Årets nobelpristagaare i litteratur, Herta Müller.

”Jag vet att du kommer tillbaka”.

Avskedsorden från mormor ute i farstun precis innan 17-åringen öppnar dörren och lämnar barndomshemmet med tre par strumpor, kalsonger, en skjorta och några smörgåsar i en resväska. De tafatta orden han knappt lägger märke till blir i hungerblindhetens och hemlängtanssjukans otid en inre besvärjelse, hoppets ord.

Efter Röda arméns inmarsch 1944 beordrade den nya Stalinlydande regeringen alla arbetsföra tyskspråkiga invånare att delta i återuppbyggnaden av det i kriget förstörda Sovjetunionen. Denna utvalda skara syndabockar deporterades till tvångsarbete i sovjetiska arbetsläger, i realiteten straffläger jämförbara med övriga Gulagläger vad det gäller hårt kroppsarbete under omänskliga villkor.

Jaget i Andningsgunga, den unge homosexuelle Leopold, forslas med tusentals andra i låsta boskapsvagnar till ett läger med sammanlagt cirka 3 000 fångar. Väckning i gryningen medelst hymn i högtalare, uppställning på den leriga ”appellplatsen” framför lägerkommendanten Sjisjtvanjonov som rutinartat skrikande skäller ut dem för att vara fascister, folkets fiender, revolutionens förrädare. Ibland givakt i timmar. Leopold hittar i såna stunder sätt att glömma bort sig själv genom att ”inte skilja på ut och inandningen”, eller genom att leta på himlen efter ett särskilt moln, en ”himmelskrok”, som håller honom fast.

Hur hålla fast såna eländes-dagar? Den ena efter den andra med samma svält, köld, terror. Hur återge upplevelsen av outhärdlighet, hur göra det till uthärdlig litteratur? Herta Müllers roman om Leopold, inspirerad av vännen och poeten Oskar Pastiors verkliga öde, har blivit ett mästerverk.

Müller orerar aldrig bombastiskt. Sånt lämnar hon till lägerkommendanter. Hon skriver om de små tingen. Om kläder, skor, hår, hud, tarmar. Om kålsoppans svek och brödransonens. Besvärjelser, ordlekar, sånger, verser, surrealistiska liknelser; ett poetiskt ömhetsspråk förvandlar denna vidriga plats där man röjer ruiner, rensar koksverk, bygger nya betonghus, transporterar sand, slagg, kalk och kol till ibland lustiga världar, nästan hela -tiden absurt vackra. Nattens frost kan göra underverk, sanden kan slösa med alla nyanser av rosa, en lusig tröja kan bli en galet komisk lusfälla (om den begravs med flyktväg via ärm). ”Där materians och gesternas bedrägeri möts, nästlar sig ordens klang in med sin påhittade sanning” som Nobelpristagaren beskrev sin skrivstil i Svenska Dagbladet i tisdags.

Hon väger ordens klang, mänsklig ovärdighet, mänsklig värdighet exaktare än Fenja med sin dagliga brödvåg. Jag går in till min egen brödburk och kollar vad lingongrovan väger och blir märkligt nog lyckligare över att vara människa än över att vara mätt.

FAKTA

PROSA

» Andningsgunga

Herta Müller

Övers. Karin Löfdahl

W & W

Pia Bergström