Det onda, det goda och det litterära

Foto: Ellinor Collin
Anders Johansson har kokat ihop en bok om litteraturens förhållande till ondska.
BOKRECENSIONER

Anders Johanssons Göra ont: Litterär metafysik inleds med ett citat ur Nikanor Teratologens Apsefiston: ”Om livet präglas av tvekan och splittring, varför då inte boken?”. Det är en av denna filosofiska essäs utgångspunkter: hur boken eller snarare litteraturen används för att lägga livet tillrätta. Att ordna det liv som egentligen är kaotiskt. Litteraturens ordnande roll innebär att den också får bära godhetens ok, den blir därigenom sedd som metafysisk, ett slags ersättning för religionen i en sekulariserad värld. Den moderna människan har dragit slutsatsen att litteraturen, och inte religionen, är vår väg till insikter som verkligheten i sig inte kan ge oss.

Det är den uppfattningen som Johansson problematiserar i Göra ont, genom att bland annat fråga sig hur god denna godhet egentligen är, diskutera vad begreppet ondska egentligen omfattar, och varför vi tror att vi behöver litteraturen som skydd mot den.

Göra ont handlar också om Johanssons tvekan inför bokens grundtanke, att formulera tankar kring vad ondskan är. Tvekan speglas i diskussionen kring teoretikerna Susan Neiman och Peter Dews utforskningar av begreppet ondska. ”Ju bättre de lyckas, ju mer koherent bild de levererar, desto starkare växer en viss tveksamhet inför projekten som sådana. För kan en bok om ondska alls avancera?” Johanssons utgångspunkt skiljer sig från Neimans och Dews. Framför allt är det viktigt för honom att tanken här inte

avancerar, att den avslutande tanken inte blir den slutgiltiga. Rent konkret gestaltar det sig i att boken består av en rad korta texter som kopplar till varandra, men som inte nödvändigtvis för argumentationen framåt.

Johansson låter ondskan utgöra ett slags centrum för boken och litteraturen ett annat – de två kärnorna rör han sig sedan kring, närmar sig och fjärmar sig ifrån. Ibland finns beröringspunkter mellan de två, ibland inte. I en skärningspunkt finner vi kapitlen om hur berättelsen och dess ordnande roll är central inte bara i litteraturen utan även i verkligheten. Exempel är bland annat rättsfall som Thomas Quicks och Anders Eklunds, där han visar hur berättelsen kan komma före själva bevisningen i brottsundersökningar, eller hur formuleringsförmågan sviker när vi närmar oss ondskan.

Som läsare gäller det att vara vaken i mötet med Göra ont, ofta är det betydligt svårare att förhålla sig kritisk till den här sortens medvetet svävande argumentation än till en stenhårt konstruerad sådan. Även om den vagare argumentationen egentligen är ärligare.

Fast Johanssons syfte är alltså inte att ge en slutgiltig bild av litteraturens förhållande till ondskan. Själva ifrågasättandet av den gängse bilden är poängen, och det är ett vältajmat ifrågasättande. I en tid då svensk kulturpolitik tycks gå ut på att stödja ”hälsosam” kultur och att mäta kvalitet i högskolepoäng behövs böcker av denna sort, som fungerar lite som den där störiga typen i klassen som räcker upp handen när det är fem minuter kvar av lektionen och säger: ”Men är inte hela frågeställningen felformulerad?”

FAKTA

SAKPROSA

» Göra ont: Litterär metafysik

Anders Johansson

Glänta hardcore 03 /Glänta Produktion

Elise Karlsson
litteraturkritiker i Svenska Dagbladet