Behaglig spänning från "Lars Kepler"

BOKRECENSIONER
Paret Ahndoril.

Paganinikontraktet är pseudonymen Lars Keplers uppföljare till den spekulativa nagelbitaren Hypnotisören. Författarparet Alexandra och Alexander Ahndoril som Aftonbladet redan förra sommaren avslöjade som Kepler gör här inte om misstaget att låta barn och psyksjuka stå för det monstruösa mördandet, det som gjorde Hypnotisören så obehaglig. I Paganinikontraktet vet ondskans ställföreträdare vad de gör och damen i nöd är fredsaktivist. Penelope Fernandez som boken igenom hotas av en Bourne-lik yrkesmördare är en högutbildad, vacker och rättrådig ordförande i Svenska Freds och Skiljedomsföreningen, född i en fängelsecell under inbördeskriget i El Salvador av en mor som stred för ursprungsbefolkningens rätt att bilda fackföreningar.

Samma soliga sommardag som Penelope i SVT:s morgonsoffa i en hetsig diskussion med en direktör för ett jobbskapande värmländskt ammunitionsföretag fördömer Sveriges dödsbringande vapenexport hittas Penelopes opolitiska lillasyster mördad i den rastalockige pojkvännens övergivna båt ute i skärgården. Och den svenske generaldirektören för Inspektionen för strategiska produkter (det som förut hette Krigsmaterialinspektionen) begår självmord i sin luxuösa östermalmsvåning.

Intrigens explosiva centrum är alltså olaglig vapenexport med kittlande paralleller till Boforsaffären på 1987 då krigsmaterialinspektören Carl Fredrik Algernon föll, hoppade eller knuffades framför ett tåg i tunnelbanan.

Vissa deckare är särskilt effektiva som verklighetsbortträngare. Allt utanför, vädret, vardagsångesten, den vanliga vaga bristkänslan, tidens tickande försvinner bort ur medvetandet och i alla fall jag känner mig under dessa lästimmar härligt iskall, fokuserad och skoningslös. Fram till den något för utdragna och lite trista upplösningen är Paganinikontraktet just den sortens njutbar tunnelläsning.

Kristoffer Leandoer (annars förläggare på Bonniers) tycker i sin bok om litterära pseudonymer, Mask – litteraturen som gömställe (Pequod) att det hade varit roligare om paret Ahndoril hade fått vara anonyma ett tag till, att låtsaslekar utvecklar litteraturen. Men jag ser inte att Kepler gör något nytt alls. Även om författarna i sina tidigare verk, som Alexandra Ahndorils levande romaner om Tycho Brahe, Heliga Birgitta och August Palm och Alexander Ahndorils omdiskuterade roman om Ingmar Bergman, på var sitt håll osäkrade fiktionens och den historiska biografins gränser, så håller de sig som ”par i brott” benhårt till konventionerna. Det är som om de samplat idel kända grepp i genren och skapat en oklanderlig variant med som sig bör några explicita samlag, mycket våld och blod samt små glimtar från polisernas personliga liv så att läsaren ska få lust att följa dem även på nästa uppdrag, och nästa och nästa... Hantverksmässigt skickligt, utan tvekan. Att skapa sån behaglig spänning inom denna genomkopierade genre är väl en författarbragd i sig.

FAKTA

PROSA

» Paganinikontraktet

Lars Kepler

Albert Bonniers förlag

Pia Bergström