Djävulen bär inte upp sin kostym

Edelfeldt skriver bra men blåser upp en rätt trivial figur

Foto: Foto: THOMAS KARLSSON
Inger Edelfeldt sällar sig till föregångare som Milton, Goethe och Dostojevskij.
BOKRECENSIONER

Alltsedan Bibeln en gång etablerade sitt rollgalleri är Djävulen en av den västerländska litteraturens mest frekvent återkommande gestalter. I litteraturen har Gud ingen chans, han är för diffus och ofta direkt tråkig, medan Djävulen har åskådlighet, pregnans och ofta en skarp intelligens, som Gud verkar sakna.

Inger Edelfeldt sällar sig till föregångare som Milton, Goethe och Dostojevskij i sin lilla koncentrerade bok Samtal med djävulen, men så särskilt skärpt är inte den fördomsfulle och djupt sexualfrustrerade frimickeln Paul, som av sin författare här ikläds den anspråksfulla djävulsrollen. På ett tåg träffar denne Paul en kusin och barndomsvän Asger, som han inte haft kontakt med på flera decennier. När Asger var femton kom han nämligen ut som homosexuell och försvann från den lilla intoleranta församling de båda tillhört. Senare besöker Paul också den forne kamraten, och de två männens samtal utvecklas i lätt katastrofal riktning. Den normalkloke och livserfarne nyktre alkoholisten Asger äger nämligen terapeutisk begåvning nog att öppna dammluckorna till Pauls gruvliga inre. Bekännelser strömmar fram ur denne extremt osympatiske man, vars inskränkthet och fördömanden drabbat alla som kommit i hans närhet. Främst en dotter, som han förgripit sig på och som senare begått självmord. Rent kränkande handlat mot honom som far, tycker Paul.

De terapeutiska samtalen slutar i alla fall med att också Paul tar livet av sig till läsarens stilla applåder.

Frågan är dock om en så banalt genomusel person som Paul verkligen är värd samma epitet som de förledande frestare, vilka brukar befolka litteraturen under namnet Djävulen. För att vara en djävul räcker det inte att bara vara en dålig människa, det krävs att man har mer metafysiska kvaliteter och framför allt just en förmåga att aktivt fresta. Paul saknar bådadera. Djävulen kan heller inte som Paul vara totalt förljugen, Djävulen är högst medveten om vad han sysslar med.

Inger Edelfeldt skriver som alltid mycket bra. Man blir omedelbart intresserad av historien, och det är en lust att läsa hennes prosa, men i Samtal med djävulen försöker hon blåsa upp en rätt trivial figur till dimensioner han saknar.

FAKTA

PROSA

» Samtal med djävulen

Inger Edelfeldt

Norstedts

Lennart Bromander