Poetintervjuer som fungerar

BOKRECENSIONER
Foto: ULLA MONTAN
Johannes Anyuru är en av de som blir intervjuade i Fabrik.

”Jag vet inte så mycket om vem jag är. Jag vet i alla fall inte hur det enkelt skulle kunna formuleras. Det är samma sak med dikterna: jag tror att man som diktare delvis är blind för sin egen diktning. Dessutom är det enklare för mig att skriva än att tala.” Så värjer sig finlandssvenska poeten Catharina Gripenberg när Jenny Rosengren i tidskriften Fabriks senaste nummer vill att hon ska gå in närmare på hur och när och varför hon skriver.

Ändå får man veta en del om hennes sex spirituella farbröder, om en skrivarkurs i Jakobstad, om att hon snarare skriver ur en sorts sorg än är sådär lekfull som hon anses. Men det är först när jag läser hennes dikter, som de oförlikneliga om Hagar Olsson och Gagarin, som hennes egna livsomständigheter egentligen intresserar mig. En fascination och en gåta uppstår – hur kan hon? Kan hennes särskilda brahet nånsin förklaras?

Likadant är det med de andra intervjuade poeterna Johannes Anyuru och Pär Hansson. Deras tankar om uppväxten i Växjö eller fisketurers inverkan kan verka som famlande efterhandskonstruktioner. Men de avmystifierar också diktandets hantverk.

Författarintervjuer ger ju sällan vad man hoppas, men Fabriks ogarderade samtal med de tre poeterna fungerar faktiskt som de är tänkta: tillsammans med några verkligt fina urval ur de hittills publicerade verken som ingångar och introduktioner till unika författarskap som just nu blir till.

Pia Bergström