Larmar om barbariet mot djuren

"Hagberg väcker många blod-
luktande frågor om vår civilisation"

BOKRECENSIONER
Mattias Hagberg är frilansjournalist och författare.

Jag tror jag har haft mina främsta naturupplevelser här, konstaterar jaget i Mattias Hagbergs Herredjuret. Han sitter som många gånger förr framför den uppstoppade afrikanska elefanten på Naturhistoriska museet i Göteborg. En väldig hanne. Den ser levande ut, som om den var i rörelse, framåt. Den luktar gammalt damm och förruttnelse. Elefanten ger honom ingen ro.

Mattias Hagberg är journalist och författare till debatt- och reportageböckerna Släpp fångarna loss (2006) och Skräp (2008). Hans nya bok Herredjuret är en skvader av dokumentär berättelse och dramatiserad essä och handlar om varför människan tycker sig ha rätt att härska oinskränkt över djuren och ser oss som skilda från naturen som vi är en del av. En natur som blir allt mer överutnyttjad och utarmad för att våra behov går före allt annat liv. Medan spelfilmslika naturfilmer från den hastigt krympande ”vildmarken” om och om igen reproducerar myten om hur den starkaste ”vinner” i överlevnadskampen.

Hagberg ger sig in i en mycket stor, moraliskt laddad diskussion som lätt kan leda in i abstrakta filosofiska och historiska resonemang om sambanden mellan den koloniala expansionen och den vetenskapliga revolutionen, mellan instrumentellt tänkande, industrialiseringen av djuruppfödningen och massutrotningen av arter.

Han gör det mer konkret genom att låta ett känslomässigt engagerat, något hetsigt kunskapssökande och (mar)drömmande journalistjag tilltala ett du – konservatorn, naturfotografen, fågelskådaren, jägaren och äventyraren David Sjölander (1886–1954), den man som 1948 reste till nuvarande Angola, letade upp, sköt och ledde arbetet med att flå och stycka och transportera över tre ton insaltad hud och elefantskelett hem till Göteborg, där han under två år byggde upp elefanten på nytt, ett arbete som tog alla hans krafter och gjorde honom psykiskt sjuk.

Journalistens försök att ”förstå” denne Sjölander går inte så bra. Sjölander efterlämnade tusentals uppstoppade djur men få personliga spår. Men det är fascinerande att följa hur journalisten först tänker sig honom som en typisk representant för den ”vite västerländske mannen” som såg djuren som en lägre stående resurs att ”upptäcka”, dissekera, definiera, katalogisera och på sitt sätt fiktionalisera, och sedan märka att hans eget rotande, forskande och återberättande, inte så lite påminner just om Sjölanders sätt att jaga, skära upp och återskapa sitt byte. Den döde museimannen kommer till slut vacklande emot honom i drömmen iklädd blodig kakikostym och ber att få bli lämnad i fred. ”Ni har inte tänkt eller skrivit ett ord som handlar om mig, bara om er själv”.

Inte vet jag om djurhanteringen är det största barbariet i samtiden. Men på knappa 125 sidor lyckas Hagberg, suggestivt och lättbegripligt, väcka många blodluktande och alarmerande frågor om vår civilisation. Kanske krävs det helt andra begrepp, andra förhållningssätt än de vi har nu för att besvara dem. En sak är i alla fall säker: vi kommer aldrig tillbaka till Eden.

FAKTA

PROSA

»Herredjuret

Mattias Hagberg

Atlas

Pia Bergström

ARTIKELN HANDLAR OM