Fucking Åmål – utan sex

Inga-Lina Lindqvist har
läst en vemodig liten bok om
att vara utbytesstudent i USA

BOKRECENSIONER
Foto: DAVID BROHEDE
Veronica Malmgren, debutant.

Varför har den svenska massutvandringen på 1800-talet inte avsatt fler spår i litteraturen än Vilhelm Mobergs romansvit? Är svenskarnas besatthet av amerikansk populärkultur ett rollspel som ska ersätta de oskrivna romanerna? Ett sätt att bearbeta de blandade känslorna av skam och längtan?

Veronika Malmgren debuterar med kortromanen Gracie, en svensk roman förlagd till det stora landet i väster. Huvudpersonen Klara är utbytesstudent i en liten stad i USA. När berättelsen börjar är det tre månader kvar tills hon ska åka hem och skiljas från sin vilda och manipulerande bästis med det häftiga namnet Penelope.

Tonår. Bara då lyckas man både genomskåda och misstolka så mycket på en gång. Jag tror det är skälet till att man som författare lätt fastnar i just en tonårserfarenhet. Historien blir som en hårboll, man kan inte gå vidare innan man fått ur sig den. Gracie verkar vara den typen av debut, och det är klart man kan göra sin hårboll allmängiltig och oundgänglig för andra.

Malmgren lyckas bara delvis. Det är isbergsteknikens fel: korta kap tel som alla mynnar ut i ett avklingande. En registrerande jag-röst som aldrig redovisar sina känslor och motiv. Tillsammans med en övertro på den naturalistiska detaljen som litterärt verktyg skapar det här en söt och blek prosa som envisas med att visa och konsekvent vägrar att berätta. Duktigt genomfört, förvisso, men lika enerverande som klassicistiskt måleri.

Hade författaren bara släppt de gammaldags gestaltningsidealen hade hon ju kunnat frossa i det som egentligen är hennes historia: Klaras identitetskris som svensk i USA. Där bränner texten till och blir egen och rolig, som när Klara ser sig omkring i den dammiga hålan och konstaterar att filmklichéerna inte ”kommer från ingenstans. Här lever man med dem varje dag”. Eller när en amerikansk kompis påpekar för Klara att ”svensk och tråkig är inte direkt ord jag förknippar med varandra”.

Och Penelope skulle kunna bli en mer spännande karaktär om hon bara hade tillåtits att tala och leva ut. En tjej som längtar bort från tristessen på orten, en understimulerad mytoman uppvuxen med bohemisk och deprimerad mamma. Gracie påminner om Fucking Åmål. Fast utan sex. Och utan katharsis. På slutet mynnar alltsammans ut i vemod. En välskriven liten roman om små saker.

Inga-Lina Lindqvist

ARTIKELN HANDLAR OM