Fosse skapar ett kort språng mellan Sverige och Norge

"dikterna |är] i sig själva
ett slags översättningar"

Foto: ERLEND AAS/SCANPIX NORGE
Jon Fosse.
BOKRECENSIONER

Inte den hetsiga livsritten hos Norén – inte det tysta fossila skriket hos Tor Ulven. Jon Fosse skriver snarast på en sång mot intet som väl bara kan sluta i tystnad.

I essän Talisman (Ariel, 2009), skriver tyskjapanska Yoko Tawada: ”Översättningen är inte originalets avbild, utan den skänker snarare en av originalets betydelser en ny kropp...”

Det är tänkvärda ord, för varje översättare och ordbrukare. Allt gungar.

Jag har ägnat mig lite åt Fosses dikt i vinter – och har förutom att ibland störa mig på dödstematiken – ett par långa, ljusa smäktande sommargardiner – döden står inte därbakom och vinkar, döden finns i oss, vi är redan där, tack och lov – tänkt att han är oöversättlig. Det är en sorts hård mjukhet i språket som jag inte kan förstå hur det ska kunna tas om hand.

Nu kommer Marie Lundquists tolkningar till svenska, Långsam musik, och jag kommer, efter några dagar, att tänka på då man var liten, och var ute och åkte skridskor. Det fanns nåt som hette överis. Om vatten hade trängt upp, och frusit till under natten. Ett tunt, vasst islager.

Man kunde lätt få felskär i den där, och flyga, och slå och skära upp sig nåt alldeles fördjävligt.

Språnget mellan Fosses språk och svenskan är kort, svävet ur vilket den andra språkkroppen ska födas litet. Och man går i den nya kroppen, och under ligger det andra, tänker man, och under det... Och då, och nu har det gått ett par dar till, inser man att dikterna i sig själva – är ett slags översättningar.

Man går i dikten – och känner den andra dikten.

Dikten, ur vilken den kommit...

Marie Lundquist har slagit sönder en dikt, bra, och man ligger där, lycklig, och blodig i hela ansiktet:

”hett ljus

man kan ta på

och tar på, ett ljus man håller i sin hand, innan man lämnar det ifrån sig

till ett barn

som ännu inte finns”

Här och där i boken färdas man tryggare, går på ett språkgolv. Men oftast sjunker man, som en sten i Fosses ljustomhet, i Lundquists säkra händer: ”Vi finns här, otydliga/ som ett blått dis/ i en orörlig rörelse”.

Jag satt och letade efter ett par diktrader – som jag i höstas satt och stirrade ner i länge.

Ur den blå boken tror jag det var, Nye dikt. Har hon tagit med den?

Nej, jag letar, nej. Jo, där.

Jag sitter i tunnelbanan – under vattnet – in mot T-centralen – jag fann den.

”när händerna har öppnat sig

till en sten”

Jag måste bara ta den på nynorska också.

”for når hendene har opna seg

til ein stein”

FAKTA

PROSA

» Långsam musik

Jon Fosse

Urval och övers. Marie Lundquist

10-tal bok

Joar Tiberg

ARTIKELN HANDLAR OM