Förförande debut

Viktoria Jäderling faller för
Andrés Stoopendaals roman om
att växa upp som homosexuell
i ett heteronormativt samhälle

Andrés Stoopendaal (född 1981) har arbetat som kritiker och redaktör på bland annat Ord & Bild.
BOKRECENSIONER

Snart fjortonårige Maxence lever i Paris med sin vinpimplande sörjande mor Muriel. Fadern har just omkommit, nu står den grubblande Maxence ensam i högpotentiellt vardande. Vi följer honom i det inre och yttre, hör honom formulera sig ömsom barnsligt, ömsom med förbluffande analytisk mognad.

Vi följer hans smekande blickar på pojkarnas kroppar i skolgymnastiken. Maxence vibrerar mellan oskuldsfull sinnlighet och sexuellt begär, mellan teddybjörnarnas ställföreträdande trygghet och ett imploderande känsloliv; han är vuxenpotens i spenig pojkkropp.

Det här är en riktig pärla! tänker jag när jag läst ut Andrés Stoopendaals debutroman Maskerad. Nu hade jag inte tänkt formulera mig exakt så i min recension. Det låter ju som jag är förälskad. En riktig kritiker låter sig inte förföras på ett så jolmigt och auktoritetsdödande vis. En riktig kritiker penetrerar ett verk, inte tvärtom.

”Specialeffekterna var utsökta”, utropar Maxence å sin sida entusiastiskt om en film han sett, varpå han tystnar i skam och rodnad när ett manligt sällskap bredvid imiterar honom. ”Jag borde inte tala så, tänker jag, speciellt inte inför kraftiga män med kängor /.../ det är för feminint.”

En riktig man (eller kritiker) blir inte förförd, framför allt blir han inte påsatt. Det är en brännande fråga som väcks under läsningens gång: Hur ska en homosexuell pojke bli en vuxen man, när normen för manlighet konstitueras av homofobi?

Maxence blir förälskad i atleten Benjamin och svärmar för den fagre gossopranen i filmen Les Choristes. Han blir paranoid när franskläraren tipsar honom om Yukio Mishimas roman Confession d’un masque,om en ung man som döljer sin latenta homosexualitet bakom ett antal sociala masker. Maxence sublimerar sin ambivalens i rollspel där han och hans vänner är både utstötta och omnipotenta, i långa kollektiva fantasier om sex, våld och makt. Han skriver en berättelse om androiden David vars hud inte kan genomträngas, för säkerhets skull föreslås att dess anus ska avlägsnas och penis inte kunna erigera.

”Show don’t tell” är en gammal devis i litterär metod. Betyder ungefär: Skriv inte på näsan. Men Maxence skriver oss ständigt på näsan och ger en inblick i hur en fjortonårig pojke med stor självmedvetenhet och blinda fläckar formulerar sin omvärld, hur han smakar på språket, överrumplas av sina känslor och tolkar sina felsteg.

Show and tell är Andrés Stoopendaals litterära metod. Med öm ironi och lätt hand excellerar författaren i icke-beräknande allvar om Rimbaud, läget i Irak och Shakespeares liv och gärning. Eller Strindberg: ”Läser att man ska sätta upp Mademoiselle Julie (skriven 1888) på en teater i Vincents kvarter. /.../ Mademoiselle Julie handlar om kvinnans frigörelse på något vis.”

I början av 00-talet dök den begåvade tidskriften Dokument upp där några unga män tryckte sina ibland svårt pretentiösa texter, Stoopendaal var en av dem, senare har jag läst honom i Ord&Bild, där hans recension av Noréns dagböcker var en av de mest substantiella som skrivits över huvud taget. All den integritet och det djupseende som fanns där, finns i Maskerad.

Adorable! tänker jag förtjust.

Jag blev visst påsatt av en debutroman.

FAKTA

PROSA

»Maskerad

Andrés Stoopendaal

Norstedts

Viktoria Jäderling

ARTIKELN HANDLAR OM