Sofistikerat övergrepp

Kristofer Folkhammar om Joyce Carol Oates nya roman

BOKRECENSIONER
Foto: Foto: ULLA MONTAN
Sextonåriga Katya möter äldre, bildad herre i Joyce Carol Oates roman ”En fager mö”.

Eftersom Joyce Carol Oates är så enormt produktiv kan vi som läser henne föreställa oss en författare som fullföljer varenda idé till ett färdigt verk. En metod som också skulle kunna vara en etik. En vilja att inbegripa. En dröm om ett berättande som forsartat pågår konstant.

Men Oates får mig ändå att tänka på alla texter som inte skrivs, alla uppslag som inte görs färdiga. Bland annat på alla essäer jag själv skulle vilja ägna henne: ”Den amerikanska flickan – ett fritt samhälle och en låst könsmaktsordning.” ”Skuld Synden Sorg – om kvalet som motiv och läsarmanipulation kontra förförelse.” Eller den jag längtar mest efter att skriva: ”Kursiven hos Oates – avslöjande djupeffekt eller tillskrynklad text på ytan.”

Samtliga av mina tänkta Oates-studier skulle absolut förhålla sig till den senaste boken i svensk översättning: En fager mö.

Sextonåriga Katya har flytt tristess och fattigdom för en sommar. I kuststaden Bayhead Harbor, där hon tjänstgör som barnflicka, möter hon den äldre, bildade herren Marcus Kidder. ”Och vad skulle du välja, om du fick din önskan uppfylld?” är hans första, trolska ord till henne. Och Katya är snabb att förstå att mr Kidder står för en höggradigare rikedom än den hon för sommaren är inackorderad i – gamla pengar och kulturellt kapital.

Marcus Kidder är ingen brutal överfallsman utan en mycket sofistikerad förgripare. Och hans överkultiverade sätt att uttrycka sig – tyngden det har i romanen, lockelsen det utgör på Katya – kan absolut få en att tänka på Humpert Humpert i Vladimir Nabokovs roman Lolita, med skillnaden att Humpert förför och mixtrar med läsaren i första hand.

Dock springer inte Katya rakt i fällan. Och när hon till sist luras in i den blir hon förbannad, överger honom, hämnas. Katya är otroligt ansatt från flera håll: den alkoholiserade modern, den hårda arbetsgivaren. Oates illustrerar övertydligt hur lämplig hon är som offer för frestelse och utnyttjande. Trots detta är hon en aktiv och oberäknelig romankaraktär. Kanske främst för att hon blir arg.

Det finns något sagolikt över En fager mö. Inte minst berättartekniskt: Oates berättar i tredje person, ur ett perspektiv som ligger mycket nära Katyas, och varenda misstanke, varenda bevekelsegrund, varenda självkritisk reflektion skrivs ut. Det explicita blir i relation till Katya ihållande närgånget, men till viss del tar det tydliga död på berättelsens suggestionskraft.

Berättat som en saga, tänker jag, och funderar över Oates stiltrick nummer ett: kursiven. Den krusade raden som brinner i prosahavet. Den som med den franska poeten Claude Royet-Journouds ord är ett falliskt tecken, som sliter sönder boksidan för att understryka något. Den som hos Oates brukar viska något som inte kan sägas på grund av rädsla eller frånvaro, som motsägelsefullt får gestalta tigande, bortträngning genom betoning.

I En fager mö fungerar de kursiverade raderna lite som en måttstock för problemen med det alltför uttryckliga i ett gestaltande universum: det är liksom inte så mycket vits med att accentuera eller dölja när allt är framhävt.

FAKTA

Prosa

» En fager mö

Joyce Carol Oates

Övers. Kerstin Gustafsson

Albert Bonniers förlag

Kristofer Folkhammar