Mellanmjölkens krisande man

Foto: Foto: JESSICA GOW
Erik Helmerson skildrar den medel- ålderskrisande medelklassmannen.
BOKRECENSIONER

Är det så här det ser ut inuti de medelklassmän som burit fram alliansen till två valsegrar? I Erik Helmersons andra roman Den onödige mannen heter den medelålderskrisande medelklassmannen Peter Håkansson, trälar med notiser på en nyhetsbyrå, försöker vara sjyst men under ytan frustar islamofobi, rasism och kvinnohat. Han bor i en villaförort, frun bara fräser åt honom, sexlivet är uselt. Ljuspunkterna är de tillfällen då de kan

unna sig att titta lite djupare i vinboxen.

Peter har resignerat när en händelse på ett badhus får hela tryggheten att rasa. Dottern trakasseras sexuellt av ett etniskt grabbgäng och plötsligt öppnas kontakten med den mobbning han själv utsattes för som barn. Han försöker skydda sin dotter men misslyckas. Det är romanens vändpunkt.

Boken är ett slags Falling down med mellanmjölk i kaffet. Mönstret känns igen från Clint Eastwoods dramer om män som länge böjt sig men inför den slutliga förnedringen väljer att resa på sig och rensa upp i träsket. De samhällsbärande män som Fredrik Reinfeldt i verkligheten återupprättar med ett femte jobbskatteavdrag går i romanen ett steg längre: de återvinner sin värdighet genom kamp.

Om Clintan regisserat hade blodbadet börjat nu, men hos Helmerson handlar det om polisanmälningar och bråk med syokonsulenter. Han beskriver ett samhälle där man länge har tummat på principer och lagar för att inte störa buset, oavsett om det består av tonåriga invandrargäng som tafsar på tjejer eller fotbollshuliganer som förstör glädjen för skötsamma familjeförsörjare.

Han låter Peter Håkansson gå loss på resterna av pjosk – det vill säga socialt patos – i Sosse-Sverige. I en nyckelscen sitter han på en polisstation i Söderort och samtalar med en invandrarman vars butik blir vandaliserad. De förenas i ett slags småborgerlig dröm om att få leva sitt liv i fred i en gated community där de snälla och skötsamma kan bo tillsammans. Problemet är att det känns som om författaren tagit ett av sina ledarstick i Dagens Nyheter och gjort om till roman. Som ledarskribent är Erik Helmerson själv mannen utan egenskaper vilket går igen i romanens oklarhet. Boken drar en trubbig lans för de apolitiska männen och läsaren lämnas kvar i en osäker känsla: försvarar han eller föraktar han sina romankaraktärer?

Han skildrar Peter Håkansson som en kränkt och misslyckad man som innerst inne vill att man ska dalta med honom själv

i stället för med underklassens kriminella.

Peters bäste vän Carl är managementkonsulten som lever sitt eget konsultupplägg: att sortera ut allt som stör honom. Carl är

rikare, snyggare och mer framgångsrik än Peter, men i Helmersons universum är han en feg ynkrygg.

I det krackelerade välfärdssamhället är medelklassens

solidaritet det första offret.

Just nu står det och väger. Just nu sluter de sig inåt i småborgerlig rättsordning med grindstäder, sverigedemokrati och skyddskårer i form av grannsamverkan mot brott. Medelklassen skulle nog kunna brinna för något bortom rut och rot. Frågan är för vad.

FAKTA

PROSA

» Den onödige mannen

Erik Helmerson

Norstedts

Daniel Suhonen

ARTIKELN HANDLAR OM