En hedersknyffel, åtta barn, en musa

Günter Grass barn torde vara måttligt förtjusta över fortsättningen på hans självbiografi

Foto: Foto: HANS GRUNERT
Günter Grass.
BOKRECENSIONER

Det blev milt uttryckt ett herrans liv kring Günter Grass självbiografiska När man skalar lök, när den kom ut 2007. Att han som tonåring enrollerats i Waffen-SS kunde knappast någon lägga honom till last, men att han som ständig tysk samvetsröst inte tidigare berättat om saken framstod som lätt betänkligt.

Kanske är det de våldsamma reaktionerna på När man skalar lök som gjort att fortsättningen på självbiografin fått så annorlunda utformning. Lådan är mer av ett romanarrangemang, där författaren låter sina åtta (!) barn samlas och tala om faderns fel och brister litet lagom relaterat till författarskapets och familjens utveckling från 1960-talet och några decennier framåt.

Rimligen bör Grassbarnen ha varit måttligt förtjusta över faderns sätt att själv vilja styra deras minnen av honom, och jag undrar vad de egentligen sade till varandra.

I Lådan är han en lätt disträ hedersknyffel, som mest håller sig i bakgrunden med sin pipa och sin Olivetti. Barnens olika berättelser blir rätt fragmentariska, och det är inte lätt för läsaren att hålla isär Jorsch från Jesper eller Lara från Lena. Det är

också något helt annat än barnens mer eller mindre fiktiva minnesbilder, som gör romanen intressant. Grass för nämligen också in en musa i historien, fotografen Maria eller Mariechen, som han lätt nedlåtande kallar henne.

Maria hörde tidigt till familjen och följde den troget med sin kamera ända fram till sin död någon gång på nittiotalet. Med kameran tog hon inte bara vanliga foton utan använde den också till att sia, både om framtid och forntid, och på något magiskt vis tolkade hon dessutom in familjemedlemmarnas hemliga önskningar i sina foton. I mörkrummet mixade Maria samman både den fotografiska verkligheten och de hemligheter, som doldes under den glatta fotoytan.

Maria och hennes förehavanden blir till ett slags sinnebild för hur familjefakta och fantasifiktion förenas till en enhet hos författaren, och de olika komponenterna är hart när omöjliga att skilja ut från varandra. En rätt anslående bild för hur det går till i många författares verkstäder. Man frågar sig bara vad det egentligen innebar, när musan Maria med ålderns rätt gick ur tiden, medan Grass fortsatte att skriva roman efter roman. Betyder det att han själv anser sina senaste romaner skrivna invita Minerva, utan inspiration?

FAKTA

prosa

» Lådan

Günter Grass

Övers. Lars W Freij

Albert Bonniers Förlag

Lennart Bromander