Poeten som talar allvar

Korta, hårdkokt manliga, meningar i Jörgen Linds nya diktsamling

BOKRECENSIONER
Foto: HANS EKELUND
Jörgen Lind (född 1968).

Vad är det vi kallar ”allvar”?

Bland alla de uppmärksamhetsformer som trängs i vår infotäta vardag har poesin, i kraft av sin långa historia, kanske ännu en särställning när det gäller allvarets konst. I ett avlägset muntligt förflutet var skaldens mun tillsammans med siarens och kungens den exklusiva platsen för sanningens framträdelse. I dag trängs poeterna med olika vittnen, bloggare och journalister om allvarsprivilegiet.

Den noggranna långsamma och ljudande läsakt som länge varit poesins själva förutsättning, är numera nästan omöjlig att vinna.

I Sverige finns några självklara förebilder. Göran Sonnevi, förstås. Anna Rydstedt. Lars Mikael Raattamaa, poeter som på olika vis försöker hålla diktens allvar öppet för mångfalden av allt. Men uppgiften tycks mig allt svårare. Ofta måste poeterna uttryckligen negera det poetiska för att vinna det vi kallar allvar hos sina läsare. ”What is said, has been said before // this is no time for poetry”, för att citera en mästare i allvarets poetiska konst, amerikanskan C D Wright.

Jörgen Lind har alltsedan debuten på olika vis ägnat sig åt att tala allvar. I sin nya bok Saskatoon prövar han en sträng formprincip. Korta, hårdkokt manliga, meningar. Tre skrivsätt, exakt fördelade. Stor återhållsamhet med troperna. Aldrig ett ord för mycket.

Boken beskriver ett tillstånd av förlust, ibland förtvivlan och alltid ett slags råhet mellan jaget och världen. ”Det röda huset är gult”, upprepar boken. Världens obegripliga våld och trivialitet kontaminerar vardagen. ”När vi ingenting betyder är vi tillgängliga för allt”.

Det är välgjort och effektivt, ibland nästan mästerligt. Men frågan uppstår ändå: Vad ska man göra med den erfarenhet boken artikulerar? Kanske vill Jörgen Lind helt enkelt bara berätta någonting. Men jag kommer ändå inte undan känslan av att det finns en moralisk ambition i boken. En didaktik, som ibland är svår att ta. ”Kanske är vi delar av samma skuld utan någon försoning, skriver han.

Ja, kanske det. Men till vad förpliktar ett sådant påstående?

Emellanåt rör sig Jörgen Lind också farligt nära ett slags verklighetskitsch. Spåret i boken som handlar om striden kring den Röda Moskén i Islamabad 2007 och som nämner verkliga personer vid namn hade behövt en annan kontext än den svenska förortsmannens illusionslöshet. Den oförsonliga skulden kan kanske funka som byggsten i allvarskonstruktionen. Men faktiskt mördade och lemlästade människor förtjänar bättre än att reduceras till illustration av det postmoderna nordeuropeiska livets absurditet. Världen må förefalla avlägsen från vissa ställen i diskursen, men dess

komplexitet och mångfald är inkarnerad.

Saskatoon är dock en bok, vars skärpa och formstränghet visar att poesin fortfarande är den uppmärksamhetsform som bäst svarar på vår önskan om allvar. Bara poesin språket i dess högsta potens, förmår något lite göra reda för det i grunden outsägliga i varandet.

FAKTA

POESI

» Saskatoon

Jörgen Lind

Kabusa
 

Magnus William-Olsson

ARTIKELN HANDLAR OM