Om maffians onda stjärnor

Foto: Foto: Bakhåll Förlag
Laura Restrepo, född 1950 i Colombia,
är romanförfattare och journalist.
BOKRECENSIONER

Hur beskriver man det vi kallar för ”den undre världen”, det vill säga den samhälleliga normalitetens skuggsida? Hur skriver man outcastens och de kriminellas värld utan att hemfalla åt klichén?

Kanske som Jean Genet, vars diamanthårda prosa blir ett med brottet och med sina våldsamma romangestalter. Eller som Nina Bouraoui – hennes gränsvarelser ägnar sig visserligen inte åt kriminalitet, men genom sin vägran eller oförmåga att inordna sig i tydliga (det vill säga för samhället godtagbara) sexuella eller etniska identiteter förvandlas de oundvikligen till laglösa.

Vad som förenar Genet och Bouraoui är ett språkligt arbete med att problematisera utsägelsepositioner. Vilket i sin tur kan destabilisera förhållandet mellan subjekt och objekt i den litterära texten, mellan det att tala inifrån och det att utifrån betrakta.

I Laura Restrepos gangsterroman flimrar biljakterna, vapnen och de bländvita Yves Saint Laurent-kostymerna förbi som onda, förföriska stjärnor över en colombiansk maffiosohimmel. Blodröda skymningar sänker sig över jakarandaträden och de luxuösa villorna i Miami-stil. Undersköna hustrur väntar mellan svala lakan på sina mördare till män. Och mödrar skickar under sfinxlik tystnad sina söner i strid.

Maffian är våld och ensamhet, makt och maktlöshet. Maffian är en av fattigdom och brutalitet förstörd barndom, från vilken det inte går att fly. Maffian är ett Öde, lika inmängt i kroppen som kung Oidipus blindhet eller Medeas olycka.

I berättelsen om de två fiendeklanerna Barragán och Monsalve skildras en värld där blodshämnd och pengar styr varje handling. Restrepos maffiamän liknar djur eller livsfarliga barn, ett slags dödens pojkfurstar. Den löpande berättelsen alterneras med en kursiverad dialog mellan två anonyma iakttagare som skulle kunna representera ett slags inre författarstämmor, alternativt ett skvallrande grannskap eller en tragisk kör.

Men jag önskar mig en större komplexitet i berättandet än vad Restrepos filmiska prosa frambringar. Det är som om Leoparden i solen aldrig riktigt lyckas frigöra sig från ett besvärande utifrånperspektiv på maffiamiljön, vilket hindrar skildringen från att nå djupare in i sina gestalter eller att schattera sitt material.

Det finns enskilda partier hos Restrepo som bländar med sitt explosivt visuella språk. Men jag är osäker på om det räcker för att skildringen verkligen ska kunna överskrida gangsterstereotypen.

FAKTA

PROSA

» Leoparden i solen

Laura Restrepo

Övers. Martin Uggla

Bakhåll

Hanna Nordenhök

ARTIKELN HANDLAR OM