Leker hem SM-guldet

Foto: Foto: SARA MORITZ
Naima Chahboun.
BOKRECENSIONER

Debutanten Naima Chahboun, född 1980, är knappast någon lyrisk gröngöling. Hon har redan hunnit publicera sig i flera antologier, på svenska såväl som på franska, och under en period var hon en livaktig slam-poet.

En rest av scenisk energi återstår (och fungerar) också mellan pärmarna i Okunskapens arkeologi. Här finns en oreserverad och medryckande snacksalighet, flödande över två spalter per sida och tryfferad med klangliga effekter och publikpurrande hopp mellan skilda motivkretsar.

I centrum står makarna Julius och Ethel Rosenberg, anklagade och avrättade för spioneri 1953, i slutet av McCarthy-eran. Vi får följa paret från gripandet fram till dödsdomens verkställande, i en text som lite elakt skulle kunna beskrivas som ett spinkigt romanskelett dignande under poetiska mjukdelar i mängd.

Chahbouns metod är dock lekfull och associativ, eller tycks åtminstone vara det, och läsarens finner sig snart i textens wikipediska raglande kors och tvärs genom Rosenbergarnas tragiska livshistoria. Via den amerikanska konstitutionens femte paragraf – you have the right to remain silent – hamnar vi i orienterarsjukan, och Maya-kalendern pekar käpprätt in i nittiotalets svenska novellboom. Det ena leder till det andra och allt tycks hänga ihop, på ett stimulerande och nästan lite dan brownskt vis. Bokens inledande citat, ur danska Mette Moestrups diktsamling Kingsize, är synnerligen väl valt: ”Hvis man leder længe nok, kan man se et mønster. Det betyder ikke, at der er et.”.

Ledmotivet färgar förstås läsningen och ger den en bitter men inte oangenäm smak av kallt krig och förföljelsemani. Det är inte bara Chahbouns vana att låta texten då och då brista ut i fånig popsång – ”ett bombnedslag, ett one-hit wonder” – som får mig att tänka på paranoians litterära uttolkare nummer ett, Thomas Pynchon. Och då särskilt på dennes roman Gravitationens regnbåge, där platserna för huvudpersonens amorösa eskapader mystiskt nog tycks dra till sig tyskarnas V2-robotar.

Det kryllar av explosioner och atombomber i Okunskapens arkeologi, och på sidan 40 finns till och med en bilddikt i form av ett svampmoln. Det blir lite mycket, och när den nukleära utplåningen rådbråkas för att ge en samtida koppling är det vackert gjort men inte övertygande: ”karaoke / kamikaze / origami / tusen papperstranor dyker mot Manhattan”, ”hämndens strävan efter symmetri: balansen å den ena sidan, terrorn å den andra”.

Naima Chahboun kan ändå sitta nöjd med sin debut. När det kommer till ”kombinatorisk intelligens”, en gren uppfunnen av Gunnar Ekelöf, har hon redan bärgat årets SM-guld.

Petter Lindgren