Mer hjärna än hjärta

Skribenten och debattören Elin Grelsson debuterar som romanförfattare.
BOKRECENSIONER

Elin Grelsson är en av de mest engagerade skribenterna som kommit fram de senaste åren. Jag tycker om hennes inlevelse, att hon är orädd, tänker självständigt och skriver med både stil och hjärta. I Aftonbladet såväl som i andra tidningar eller i sin blogg.

Därför blir jag till en början förvånad över hennes debutroman. Det är så blekt. Ljummet och småborgerligt. En tidstypisk introvert vardagsrealism som känns lika spännande som att koka tevatten.

Romanen inleds med ordet ”Ytspänning” och en symbolisk barndomsscen där Sara Andersson och hennes pappa studerar hur mjölken i ett dricksglas rinner över. Sedan får vi följa den vuxna Sara, hon är runt trettio, har ont i huvudet, tränar på gym och försöker dölja sina ätstörningar.

”Om jag kunde gråta”, tänker Sara, ”Men det trycker bara över bröstkorgen, spänner i smärtor som gör det svårare att andas.” 

Ytspänningen ligger och dallrar. Man väntar på att det ska rinna över. Och det gör det förstås, men ganska stillsamt. Romanen tar god tid på sig.

Detta att romanen tar tid på sig – sjunker ner i Sara Anderssons förpubertet, breder ut sig och tar om – är ändå vad som räddar berättelsen och förändrar den inifrån. Efter hand blir Sara en mer komplex individ med specifika erfarenheter och egenskaper. Står man ut med tristessen inledningsvis belönas man med att möta ett människoliv bakom fasaden. Det är inte så lite.

Åttiotalisterna skylls ofta för att vara egoistiska strebrar, men när jag läser Elin Grelssons roman blir jag bara sorgsen. Jag tänker: 60-talisterna hade sin störiga ironi (Douglas Coupland, Killinggänget osv.), 70-talisterna bombade på med patos (Sara Stridsberg, Jonas Hassen Khemiri, Maria Sveland, Malte Persson m fl) men 80-talisterna – uppvuxna under 90-talskrisen och utkomna i arbetslivet lagom till en ny finanskris – kämpar ofta i något oförlöst passivt-aggressivt. Det pysande självföraktet. Den stumma aggressiviteten. Ältandet av en barndom som kanske inte var tillräckligt miserabel för att räcka som grogrund för dramatiska eländesskildringar, men ändå otrygg.

Man är narcisstisk på precis samma sätt som alla andra. Det vill säga: man är anpasslig och ganska osjälvständig och har inte ens utvecklat ett eget subjekt att på allvar vara egoistisk och störig med.

Det finns något svårfångat i denna självhatande-självdyrkande mainstream-ego-boost som Elin Grelsson med varsam hand visar fram.

Det feministiska perspektivet är verksamt på flera nivåer i romanen. Mer intressant än de givna samtidsfeministiska markörerna (hyllandet av Kikki Danielsson, filmen Dirty Dancing, Barbie-lekar och slampigt sex) är spelet mellan Sara och hennes mamma. Mellan Sara och väninnan Caroline. Mellan den vuxna Sara och den unga Sara, överhuvudtaget i alla de mellanrum som uppstår mellan Sara och hennes omvärld.

Kanske kan man också säga att Du hasar av trygghet som roman betraktad placerar sig i ett slags mellanläge. Stilistiskt och tematiskt svajar texten mellan ungdomsroman och vuxenlitteratur. Blandningen av pratighet och en något ansträngd litteraritet – ”Ingenting är på riktigt, utan endast ett gränsland” – är problematisk, liksom den något röriga sammanblandningen av tempus: ”Ut gick jag, planlöst vandrande upp och ner på garageuppfarten och väntade på att min färglöshet skulle ge vika”. Ändå imponeras jag av helheten.

Elin Grelsson har broderat ut en sammansatt rundmålning över tråkmånsen Sara Anderssons liv. Kruxet är att romanen talar mer till mitt huvud än mitt hjärta.

Den är intressant som samtidsskildring att reflektera över, men berörd blir jag bara på några få ställen. I vissa barndomsscener där det bränner till. Jag skulle önska att ytspänningen släppte tidigare.

Anna Hallberg

Elin Grelsson är krönikör i Aftonbladet. Därför recenseras boken av Anna Hallberg, kritiker i Dagens Nyheter.

FAKTA

PROSA

» Du hasar av trygghet

Elin Grelsson

Modernista

ARTIKELN HANDLAR OM