Tänkvärt och ironiskt

1 av 4 | Foto: Foto: scanpix
Jean-Paul Sartre.
BOKRECENSIONER

Jean-Paul Sartre skrev en gång en mycket inflytelserik essä, ett av den litterära existentialismens paradnummer, Vad är litteratur? Den bjudande titeln har Ulrika Kärnborg lånat till sin nya bok, med tillägget ”och 100 andra jätteviktiga frågor”, som ingår i Langenskiölds ”Vad är-serie”. Det säger sig väl självt att hon inte lagt ribban lika högt som den franske filosofen, snarare rör det sig om en spretig och ibland lätt bisarr, men ändå tankeväckande läsning om allt det man vill veta eller inte veta om litteraturskapandets konst och vedermödor. Det är personligt hållet, skrivet i en något aforistisk stil, även om Kärnborg anser att författare inte bör skriva aforismer, så antikverat.

Texten är upplagd som frågor och svar, de senare alltid en kort och en lång. Frågorna rör sig om det mesta kring författandet, om läsande och läsare, om skapandets våndor, om huruvida författare bör ha ett vanligt jobb, om inspiration, eller huruvida en författare kan stjäla av andra och komma undan med det. Jodå, det går, och den store TS Eliot menade att riktiga författare, ja, de stjäl. Även litteraturkritiken nagelfars, och Kärnborg tycker att den ”tyvärr” behövs i det offentliga samtalet om litteratur. Märkligt nog menar hon – själv både kritiker och författare – att kritiker inte kan vara författare. Det är ett udda påstående – många av de stora svenska författarna, som Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf eller Erik Lindegren, har också varit framstående kritiker.

Kärnborg tycks älska ironier och det kan bli mycket roligt, men kanske inte alltid helt på pricken. När hon frågar om man kan veta i förväg vem som skall väljas in i Svenska Akademien listar hon ironiskt en rad kriterier. En fördel är att vara ”lagom”, känd, debattlysten, konservativ och dessutom känd i utlandet, bland annat. Men hur många akademiledamöter är kända i utlandet? Ett annat kriterium tycks vara USA-vänlighet, men det är nog en generalisering för mycket – sådana om Artur Lundkvist och Lars Forssell var starkt USA-kritiska. Fast kul är det ofta, även när det inte är helt adekvat.

Således mycket som är tänkvärt, till exempel frågan om varför författare som var så uppburna för femtio år sedan nu är bortglömda. Tidens och tidsandans obarmhärtiga vind! Men: ”Författare som överlever är de som talar till nya människor i nya tider”. Så sant; det händer att de bortglömda dyker upp på nytt. Emellertid tvivlar jag på att Sveriges mest bortglömde författare, en gång prisad dramatiker, Per Hallström, återkommer i vår kanon.

Kärnborg har mycket intressant och så att säga kärnfullt att säga om författandets mysterier. Den gamla romantiska frågan huruvida man kan lära sig att skriva, lämnas obesvarad, samtidigt som hon hävdar att författare föds man till (romantik!). Även om skrivarkurser inte är helt fel. Något inkonsekvent, kan tyckas. Jag ler också litet åt påståendet att författare ”helst inte är med i tv”. Var har Kärnborg befunnit sig under de senaste tjugo åren, har hon aldrig hört talas om till exempel Björn Ranelid eller Marcus Birro?

Men här finns många pärlor om läsandet och skrivandet att njuta av. Och vad är litteratur, då? ”Vårt kollektiva omedvetna. Förbindelsen mellan då och nu ... Innesluten av språket och bortom det.”

Så sant, så sant.

Mats Gellerfelt

Ulrika Kärnborg är kritiker på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras hennes bok av Mats Gellerfelt, kritiker i Svenska Dagbladet