Skralt om bokstavsvänstern

Fredrik Persson läser Magnus Utviks ungdomsskildring

Foto: Foto: Magnus Liam Karlsson
Magnus Utvik
BOKRECENSIONER

Sökandet efter mening och samhörighet får den 17-årige småstadskillen Magnus att hamna i dåligt sällskap. De nya kompisarna ser honom, men kräver kompromisslös lojalitet. Under tre år försöker Magnus leva upp till förväntningarna, förgäves. Han bryter samman, och sen sig fri. Nu kan han berätta, kanske för att bli helt hel. Djupsinnigare än så är inte författaren och kritikern Magnus Utviks självbiografiska dokumentär om irrfärden i bokstavsvänsterns utmarker.

De nya kompisarna var alltså kamrater, och kärnan i Kommunistiska Partiet i Sverige (KPS). Partiet hyste uppfattningen att Sovjet – i och med distanseringen från Stalin vid den 20:e partikongressen 1956 – avfallit från den rena marxism-leninismen. Som ideologisk fyr fungerade därför Albaniens Enver Hoxha, varvid införandet av enpartistat och strejkförbud förordades, men förstås först efter att den väpnade revolutionen genomförts med partiet som förtrupp.

Ambitionen, och geväret i partisymbolen, till trots mäktade KPS aldrig med något mer omstörtande än att sälja tidningar och (eventuellt) stjäla elektronik på Ericsson. Kaderdisciplinen och ledarkulten drabbade inte desto mindre de inblandade med full kraft.

Utvik skildrar kronologiskt och personligt sin tid i partiet, och knyter därmed an till ett tilltagande antal självbekännelser kring besvikelsen över att den egna utflykten i bokstavsvänstern slutade i en återvändsgränd. Till skillnad från exempelvis Håkan Arvidssons Vi som visste allt fångar Utvik inget av den tidsanda som skulle kunna förklara engagemanget. Som sakbok är verket skralt. Förutom samhällelig kontext saknas det klassiska arkivgrävande som hade krävts för att frilägga ett par hårda fakta om partiets förehavanden.

Viktigare för Utvik tycks den litterära gestaltningen vara. Han vet helt visst hur man bygger en berättelse. Hans snabba prosa föder ett sug att läsa vidare, trots att det tidigt står klart hur det kommer att sluta. Han misslyckas dock med att föra in läsaren i den totalitära tankevärld som skulle kunna begripliggöra Magnus förförelse och förfall. Istället tecknas en del av de albanska absurditeterna med skrattspegelns distans. Tänk, så dumma vi var, då.

Avståndet som uppstår kan varken tillbakablickande samtal med gamla partikamrater eller slentrianmässiga skildringar av vin, flickor och sång överbrygga. Det förblir strängt taget oklart varför den tonårskrisande killen från Småland kom att söka sanningen i en kommunistisk sekt, och inte i något av bibelbältets talrika kristna alternativ; onekligen ett tillkortakommande för en bok vilken bär titeln Med Stalin som Gud.

Jag kan därför inte låta bli att kontrafaktiskt fundera kring vad som hade skett om Magnus tillbringat sina sena tonår bland bokstavstrogna bibeltolkare. Mycket hade med visshet varit sig likt. Utvik hade tre decennier senare skrivit boken Med Gud som Gud, som även den renderar recensioner. De självrättfärdiga kommentarerna med krav på utökade statliga upplysningskampanjer om kristendomens brott hade emellertid uteblivit.

FAKTA

SAKPROSA

» Med Stalin som Gud. Tre tonår i en kommunistisk sekt

Magnus Utvik

Norstedts

Fredrik Persson