Ranelid håller stilen

”Tyst i klassen!” en passionerad roman som går tvärtemot

Björn Ranelids (född 1949) metaforer svingar sig upp mot himlen, skriver Lennart Bromander.
BOKRECENSIONER
Björn Ranelids (född 1949) metaforer svingar sig upp mot himlen, skriver Lennart Bromander.

Björn Ranelid är en säregen författare. Hans nya roman Tyst i klassen! är både proletärroman, helgonlegend, teologisk traktat och självbiografi. Och samtidigt ingetdera. Björn Ranelid är med andra ord sig själv, och varje mening i romanen är omisskänneligt ranelidsk. Hur många författare skriver så distinkt personligt?

Men man blir ofta förbryllad av vad han gör med sin stora stilistiska talang. Metaforerna svingar sig upp mot himlen och hamnar i den religiösa retoriken, de stora orden växer över sidorna, indignationen ljungar. Den gamla romerska maningen ne quid nimis! – eller mer modernt uttryckt Don’t overkill! – har aldrig varit riktsnöre för Ranelid.

Björn Ranelids konstprosa är extremt uppskruvad, men uppenbart är det hans naturliga uttryckssätt. Det är bara att acceptera. Han är ett fenomen.

I Tyst i klassen! möter vi familjen Lilja från Malmös mest fattiga och föraktade utkant, Backarna, nuvarande Kirseberg. God moder, ond fader, sex söner samt den änglalika fosterdottern Kristina. Med denna så märkliga flicka var Björn själv klasskamrat på Rörsjöskolan får vi veta. Med suverän egocentricitet för han därmed sig själv in i historien och passar också på att leverera en lång hyllning av sin egen far. Det där med var sak på rätt plats intresserar inte alltid Ranelid.

Kristina är en stark och självständig personlighet, som utan tövan säger sanningen till orättfärdiga vuxna, och som när hon själv blivit vuxen tveklöst hjälper de svaga i världen. Egentligen är hon dotter till en rik man, frukten av ett snedsprång, som Kristinas mor tar över mot betalning. Den rike ger flickan ekonomiskt stöd, så att hon kan gå på privatskola och sedan utbilda sig till både matematiker och präst. I den senare egenskapen går hon särskilt till storms mot manliga präster med sexuell dubbelmoral.

När Ranelid skildrar dessa Kristinas gärningar använder han gärna ord med bibliska associationer som ”skökor”, ”förtappade” eller ”härbärge”, och historien får mer och mer karaktären av moraliskt manande helgonlegend. Dock avslöjar författaren till läsarens förvåning, att denna moraliskt högtstående flicka minsann själv under sin gymnasietid i hemlighet sålt sexuella tjänster till en äldre rik man.

Det svär totalt emot hur författaren tidigare skildrat Kristina, och det blir riktigt svårt att hänga med. En gammal barndomskamrat, som det gått illa för, får nys om saken och ställer Kristina mot väggen, och man väntar sig att nu måste personlig kris och självuppgörelse följa. Allt sådant uteblir, och i stället bör nu läsaren förstå att när hon som präst på gott kristligt manér kallar sig ”synderska” så gör hon det med gott samvete utan att hyckla. Kristina blir som gestalt ett slags kollage och inte en levande trovärdig personlighet.

Det är lätt att finna besynnerligheter i Tyst i klassen! Likafullt är det en passionerat skriven roman, och den går på ett sympatiskt sätt tvärtemot alla trender och konventioner. Jag plockar ut Selma Lagerlöfs Legender ur bokhyllan och bläddrar i den, och jo, Selma Lagerlöf är en bra mycket bättre författare, men det är litet i den traditionen man får ta till sig Björn Ranelids prosa.

Vad jag framför allt kommer att minnas från Tyst i klassen! är annars det vackra porträttet av Kristinas proletära fostermor Karin, ett helt sekulärt helgon.

FAKTA

PROSA

Björn Ranelid: Tyst i klassen! - recension

Albert Bonniers förlag

Lennart Bromander