Alkbergs ”Era svin” andas punkig ömhet

Estetiken är lågmäld men spretig

Mattias Alkberg (född 1969) är bosatt i Luleå. Foto: Caroline Andersson
BOKRECENSIONER

Mattias Alkberg debuterade som poet 1992 med samlingen Separerade ägg, men är kanske mer känd som musiker, i band som Bear Quartet och Mattias Alkberg BD. Något som jag tror uteslutande har med produktionstakt att göra.

Ju mer jag läser i hans sjätte bok desto tydligare framträder en härjande tristess i det ”seriemördarväder” där dikten skrivs. En torktumlarluddsfärgad dödslängtan som är allt annat än ljuv eller vacker, eller ens dramatisk.

I motsats till vad den stökiga titeln Era svin antyder är samlingens temperament mer depressivt än aggressivt. Allt befinner sig i ett slags avmätt utslocknande: De skilda generationernas åldrande intill varandra, skrivandet i dess ofullkomlighet, välfärden.

Döden. I livet och i skrivandet. Och vars och ens svinighet. Det är det som pågår i den här boken.

Estetiken är lågmäld men spretig, oputsad men enkel. En poesi som lika uppgivet som stroppigt pekar ut sin tillkomst, understryker sin konstruktion och sin otillräcklighet.

I Alkbergs adressering, i synnerhet i hans sätt att skriva ordet ”du” uppstår en särskild känslighet: ”Granar växte / Rakt igenom er / När ni levde och dog / Det gjorde fruktansvärt ont / Varför säger du så / Du får det att låta så jag vet inte / Jag vet inte / Fråga i stället vad det ska betyda / Att jag berättar”.

Den klassiska lyriska gesten, där ett närvarande ”jag” tilltalar ett frånvarande ”du” uttrycker en egenartad, punkig ömhet när det dyker upp i Alkbergs dämpat antilitterära universum. Dikten övertygas inte av dikten, ifrågasätter sig själv. Den vet inte, och ändå står den där på sidan, innerligt riktad mot sitt ”du”. Med en tydlig vilja till kommunikation, mening, att nå någon eller någonstans.

”Den här närheten äcklar mig” står det på ett ställe. Närheten till det där lyriska du:et kanske. Eller det ”du” som är jag som läser. Dikten vänder sig också många gånger till ett skrivande ”du” – både en framsuggererad karaktär och en teoretisk position – som manipulatör, som egoist, som svin.

Jag längtar här och där efter en större omsorg om det spretiga, pratiga tilltalet. Ibland krampar sig Alkbergs poesi i det alltför grunt konkluderande, vissa slutrader nyper liksom av dikterna för snabbt. Där jag hade velat vara kvar i ett hackigt minnesarbete får jag raden ”Varför minns jag inte längre”. Och där jag hade velat se vad som händer när sex pappersflygplan lägger sig runt diktjagets hals i en cirkel och dras åt, lämnas dikten snopet i en åtsnörpning.

Men många gånger drivs enkelheten till nödvändighet. Som i klarhet, som i bråk, som i litterär upproriskhet.

Som stor sorglig samhällskommentar: ”Vi är ledsna säger Socialförvaltningen / Vi har rutiner / Det har vi med säger vi”.

FAKTA

Poesi

Mattias Alkberg: Era svin - recension

Wahlström & Widstrand

Kristofer Folkhammar