Kulturkrockar i förlorat paradis

Foto: ann-christina jansson
Lotta Lundebergs sjunde roman är en thriller – en sociologisk thriller.
BOKRECENSIONER

Tre genusutbildade socialarbetare från London vadar iland på en liten loj ö i Söderhavet. Engelsmännen ska undersöka om det finns någon sanning bakom ryktena om utbredd promiskuitet på ön, inbegripande övergrepp på minderåriga flickor. Ön är fortfarande underställd brittisk lag.

Med det romanupplägget förväntar man sig antingen en fördomsfest eller ett uppbyggligt och välmenande svartvitt drama. Men Lotta Lundberg är en smartare författare än så. Hennes sjunde roman Ön är visserligen ett slags postkolonial sedeskildring, men så pass spännande att man kunde kalla den sociologisk thriller. En både ironisk och insiktsfull skildring av olika kulturers, moralprincipers och tänkesätts clash. Och av det trolöst levande som ändå slingrar sig undan

Förutom det gradvisa blottläggandet av det otillbörliga som skett eller sker i mörkret borta på Udden medan hajskinnstrummorna dunkar, eller mitt i solen på de vita stränderna eller till och med nere i de sugande turkosblå havet, tecknar Lundberg en trovärdig bild av ett stagnerat, beroende och uppgivet postparadis. Försöken att rädda de miljöhotade korallreven, det maktlösa raseriet mot de gamla övermakter som testade 44 atombomber i deras hav utan några som helst utredningar efteråt. Drickandet, fetman och stillasittandet när det traditionella livsuppehållande sysslorna övergetts. Öns innevånare har sålt sina fiskerättigheter till kineserna och odlar inte längre eller plockar frukten – de föredrar billiga moderna konserver – mangon, papayan och kokosnötterna dråsar ner från träden, ruttnar och äts upp av grisarna.

Och huvudpersonen, svenska Olivia, med sitt medelålders illusionslösa och verkligen inte präktiga perspektiv, binder ihop alltsammans på ett lyckat vis, kanske just för att hon är en främling på ön och betraktar den från sidan. Som ung läkarstudent  förverkligade hon sin drömresa. Och blev kvar.

Hon går inte riktigt att begripa sig på, denna Olivia. Lundberg kunde ha gått längre in i hennes motiv. Men det är en av de saker jag gillar med den här berättelsen. Den visar människan utanför normen, och hur vi förhåller oss till såna.

Prosa

Ön

Lotta Lundberg, Natur & Kultur