Sälj dig billigt – och var tacksam

Otrygghet och ångest vanligt i många yrkesbranscher

Allt för ett jobb Byggnadssektorn är en av många utsatta branscher. Arbetare får leva under slavliknande förhållanden med låga löner, de tvingas bo på arbetsplatsen och har inga ­rättigheter. Här en bild från bygget av Lek- och buslandet i Örebro 2008. Foto: Gunnar Seijbold
BOKRECENSIONER
Samma visa om igen. Under 1930-talet var arbetslösheten hög i hela världen. Bilden visar unga män som registrerar sig som arbetssökande i Tyskland. Foto: Scanpix

Vad är en anställningsintervju? Svar: Oavlönat emotionellt arbete. Allt går ut på att visa att man är kapabel att smälta ihop med företaget man söker jobb på. Varje lucka i ens biografi måste döljas och även den som söker jobb i en butik måste anstränga sig att utnyttja minsta lilla personliga hobby under intervjun: Ja, jag försöker hålla koll på dvd-släppen, säger den som hoppas på ett jobb på ett lager. Den som länge gått arbetslös, skickat oräkneliga cv:n och går på sin trettionde anställningsintervju är i själva verket en hårt arbetande människa, inte olik en skådis som repeterar hårt (till en pjäs som sällan går upp).

I en sorgsen men knivskarp liten bok har  den brittiska debattören Ivor Southwood skildrat livet i den nygamla prekariteten. Ordet har rötter i en arbetarradikal katolsk tradition, men har använts av postmarxistiska profeter i analysen av modern kapitalism. Men jag säger att Southwood just skildrat utsattheten, för även om boken genomkorsas av teori handlar det om hans eget liv som tillfällighetsarbetare, arbetslös och bemanningsanställd.

Humor finns här, som när han berättar om de tidigare yrken han uppgett i de dagböcker som arbetsförmedlingen tvingar den arbetssökande att skriva: tidsmaskinsmekaniker samt bergochdalbaneförare (ingen reagerade). Det som lyfter skriften högt över den vanliga sociologin är hans finstilta, nästan litterära undersökning av den permanenta ångesten i flexibilitetens (=desperationens) samhälle: när som helst kan arbetaren drabbas av plötslig existentiell ångest. Southwood hatar de jobb han har, men fruktar att mista en inkomst: ”på morgonen kom jag ofta till lagret med en blandad känsla av lättnad över att fortfarande ha ett jobb och besvikelse över att byggnaden inte hade utraderats från jordens yta under natten.”

Under en kort tid i historien, fordismens era med mer eller mindre fasta och livslånga anställningar, förlades livsångesten snarare till religionens eller det privata grubblets sfär. Nu är ångesten och jobbet eller jakten på jobb invävda i varandra. Allt fler lever i ett slags aktiv livlöshet, en frenetisk inaktivitet. Så ser den ”glorifierade arbetsanstalt” ut som en gång var en välfärdsstat, men som i Sverige nu stavas FAS 3 eller arbetslinjen.

Southwood undersöker den process

i brittisk politik – men det gäller lika mycket svensk – varigenom den arbetslöse under loppet av de senaste kanske 30 åren omvandlats till den ”jobbsökande”. Det är en mäktig och grundläggande omstöpning av den reservarmé av arbetslösa som kapitalismen alltid hållit sig med. Denna reservarmé har alltid existerat, det nya är att den arbetslöse

i dag måste uppvisa en helt ny nivå av konstgjord entusiasm – positiv anda – inför arbetsförmedlaren. Ja, det är till och med så att chefen på en arbetsplats av den anställde numera måste behandlas som en kund, vars minsta nyck ska tillfredställas. Arbetslöshet har, konstaterar Southwood, blivit en pastisch på arbete. Han skildrar en ny arkipelag, ett landskap av icke-platser – köpcentra, lager, hotell – där vår tid tar form.

Ivor Southwood kan ha skrivit en mindre klassiker i mjukdatesociologins genre. Dystert nog har han i slutkapitlet Vägar ut nästan ingenting att komma med annat än litet undergrävande ironi och distans till vanvettet. Hans bok påminner om Rebecka Bohlins reportage De osynliga, som kom i våras, men Bohlin är rakare och mindre desillusionerad eftersom hon urskiljer mer konkreta fackliga och politiska sammanhang. Förmodligen är det så enkelt att den nya prekariteten

i grunden är ett organisationsproblem. Det var lättare att kollektivt organisera tusen arbetare på en industri än lika många tjänstearbetare utspridda på den nya tjänstetundran. Både av fysiska skäl och av mentala. Mycket av

servicearbetet i dag bygger på att den anställde lägger en kundvänlig mask på sig själv – och den masken är själva motsatsen till den ärlighet som kollektiv ilska kräver.

Därför är det en hemsk liten bok Ivor Southwood skrivit. Den ger insikter, men inget hopp. Den är som en 120-sidig dikt av Johan Jönson.

FAKTA

SAKPROSA

Prekaritet 2.0

Ivor Southwood

Övers. Oskar Söderlind

Förlag: Tankekraft förlag