Feminismen i femtonde seklet

Christine de Pizans hyllningsbok till kvinnors dåd och dygder

1 av 2
Christine de Pizan var en lärd kvinna som var verksam under senmedeltiden. Hon skrev bland annat boken ”Kvinnostaden”. Detta är en illustration som visar när Christine de Pizan lägger fram sina debattskrifter.
BOKRECENSIONER

Roland Barthes förklarade en gång sitt intresse för den äldre litteraturen med att texterna var så märkvärdigt levande, medan dess författare var så oerhört döda. Om det finns någon litterär epok om vilken uppfattningen är att texterna är lika döda som dess författare, så är det medeltiden. Endast ett fåtal namn, främst den italienska trion Dante, Petrarca och Boccaccio, tycks glimra i ett svårutrotat, klichéartat mörker. Men framför allt den senare medeltiden äger en mängd vitala texter, där Christine de Pizans Kvinnostaden är ett av många exempel och som nu, 600 år senare, har klätts i smidig svenska av Jens Nordenhök.

Christine de Pizan var, tack vare sin fars uppmuntran, en lärd kvinna som efter sin mans för tidiga död i slutet av 1300-talet började skriva i tidens alla genrer, understödd av adliga mecenater och med tillgång till Karl V:s för tiden omfattande bibliotek om 1 200 volymer. Christine intresserade sig inte bara för kvinnornas status och rätt, utan lika mycket för politik och religion. Hennes ambition var att göra Frankrike till en värdig arvtagare till antikens Grekland eller Rom, det som kallas translatio imperii, ett överflyttande av den politiska, militära och kulturella makten över tid och rum.

Kvinnostaden är en märkvärdig text, en underhållande allegori där historiens, mytologins och samtidens kvinnor förtecknas. Deras samlade dåd och dygder bildar tillsammans en solid byggnad som framställer kvinnan i ett radikalt annat ljus än vad den i övrigt förhärskande misogynin gjorde. Christine hade redan i en text några år innan Kvinnostaden förvandlat sitt berättarjag till man, och Kvinnostadens allegori skulle få ett slags fortsättning i Le livre des trois vertus – Boken om de tre dygderna.

Men det fanns föregångare, texter som i olika grad försvarade kvinnan eller sökte mildra uppfattningen om kvinnan som ett Satans sändebud. Under antiken skrev Ovidius en samling fiktiva brev från försmådda kvinnor, Heroides.

Närmare Christines samtid har vi Chaucer, som i Canterbury Tales inte bara har berättelsen om Frun från Bath (en kvinna som tar plats som få andra), utan också i fiktionens form i sägnen om den tålmodiga Griselda (”The Clerk’s Tale”) riktar kritik mot Boccaccio och Petrarca, vars förlagor han använde.

Christine var inte den enda skrivande kvinnan, det fanns kvinnliga trubadurer – troubaritzer – och på franskt område fanns till exempel Marie de France (1100-talet) eller, på andra sidan kanalen, den kvinnliga eremiten (anakoreten) Julian av Norwich. Men detta minskar inte Christines märkvärdighet, även om vi måste minnas att texten, inte författaren, var vad som uppmärksammades under denna epok. Christine kallar sig själv, helt korrekt, kompilator, vilket innebar att hon sammanställde andras texter som hon sedan kommenterar och redigerar. Det var så man gjorde.

Att ge sin text auktoritet krävde att den vilade på andra auktoritativa texter, i Christines fall framför allt Bocciaccios Berömda kvinnor. Titeln Kvinnostaden ekade av Augustinus Om Gudsstaten och om vi skulle förteckna förlagorna till de övriga 40-talet verk som Christine skrev, hittar vi dåtidens samlade litteraturarv; Boethius, Ovide moralisé (Ovidius Metamorfoser i ett slags kristen tappning) eller Romanen om rosen, för att nämna några av de mer bekanta. Just Jean de Meuns och Guillaume de Lorris gigantiska Romanen om rosen, upphovet till den första litteraturdebatten på franska, engagerade Christine, som reagerade kraftigt mot textens kvinnosyn.

Kvinnostaden är den första kvinnohistorien skriven av en kvinna och att denna text inte glömdes bort uppmärksammar Carin Franzén, som i sin Jag gav honom inte min kärlek, undersöker den höviska kärlekens förvandlingar hos Christine, Grevinnan av Dia, Margareta av Navarra och Madame de Lafayette, fyra skrivande kvinnor från tidigt 1400-tal till det sena 1600-talet. Utgångspunkten är, grovt uttryckt, hur kvinnan i litteraturen förhandlar om kärlek och sex. Om trubadurlyriken handlade om att dyrka en kvinna på avstånd, kärlek med fjärrkontroll som någon har kallat det, så spårar Franzén via Freud och Lacan hur den höviska kärlekskoden kunde användas av kvinnor för att bibehålla respekt och dygd. Konsten att säga nej till kärleksuppvaktningen (sex), var så att säga ett sätt att säga ja till kärleken (äktenskapet, eller förbli ogift men dygdig).

Även om en tydligare skiktning mellan retorik/text och liv/psykologi nog är nödvändig om en historisk förståelse ska etableras, så är det synnerligen välkommet med en essä om en litteratur där texterna lever i just den häpnadsväckande grad som Barthes så fascinerades av.

FAKTA

SAKPROSA

Kvinnostaden

Christine de Pizan

Översättning Jens Nordenhök, Ersatz

Jag gav honom inte min kärlek – Om hövisk kärlek som kvinnlig strategi

Carin Franzén, Ersatz

ARTIKELN HANDLAR OM