Anticharmigt om Sovjet av Rosa Liksom

Humoristisk roman om företeelser som knappast finns kvar

BOKRECENSIONER
Rosa Liksom är en pseudonym för Anni Ylävaara (född 1958 i Lappland).

En antropologistudent flyr sina kärleksproblem i Moskva och tar trans­sibiriska järnvägen till Ulan Bator. Där ska hon titta på grottmålningarna. Det är 80-tal och vårvinter, snöslask på stationerna, toalettstank i korridoren, kvävande fuktig värme i kupén omväxlande med iskallt drag. Hon tvingas dela den med en stor skrävlande och osympatisk karl på väg till byggjobb i Mongoliet, en rysk hårding som hon först avskyr men sen på något vis betvingas av.

Rosa Liksom är pseudonymen för Anni Ylävaara, finländsk författare, konstnär och serietecknare, vars originella 80-talsböcker, som Station Gagarin och Frusna ögonblick hade en alldeles egen surrealistisk stil. Hon skrev sagor och noveller om folk i sibiriska städer under Sovjetimperiets sista tid, grovkorniga och poetiskt drastiska nedslag i fruset höghusliv, gammal naturmagi och rusiga ungdomsfester med daterad popmusikfrån väst.

Kupé nr 6 är en mer realistisk roman, med en nog så äventyrlig finsk flicka vars blick man kan följa ut genom tågfönstret. Vädret och ljuset, himlarnas och solens färger, de asiatiska vidderna som susar förbi, förfallna industrirester, ensliga små hus, halta katter och en hök sittande ”på höften av ett turkosfärgat moln” – allt det där traditionella reseberättandet om den yttre miljön är underbart vackert och varierat.

Men hur tråkig skulle inte en skildring av den transsibiriska utsikten vara i längden? I 900 mil? Det är den råbarkade medpassagerarens vilda historier som gör den här resan alltmer absurd, svindlande och fängslande. Han berättar om supande och våld och om en barndom på gatan, muntra anekdoter om alla ”muffar, muttor och murvor” han mött och övergett, om alla läger han varit på: pionjärläger, arméläger och tvångsarbetsläger och om hur högt han ändå älskar sitt hemland. Trots att han är påfrestande, ständigt dricker vodka, viftar med kniven och tror sig veta bäst om allt fast han i stort sett tänker med fördomar, gör han resan, och romanen, spännande och oförutsägbar.

Det är ett genidrag att beskriva ett land och gestalta sin hatkärlek till det genom en sådan figur. Jag tror han inkarnerar den mänskliga faktor som gör att förnuftet aldrig segrar, varken i planekonomin eller i kapitalismen.

Men när tåget når Ulan Bator och det visar sig vara strängt förbjudet att besöka grottmålningarna är det han som vet hur man tar sig dit. Dessutom ordnar han en laglös kille som kör.

Inte oförtjänt fick Rosa Liksom det prestigefulla Finlandiapriset för Kupé nr 6.

Med sin humor och egenart ger hon den gamla Sovjetunionen en anticharm som knappast finns kvar nånstans längs spåret i dag.

FAKTA

PROSA Kupé nr 6

Rosa Liksom

Wahlström & Widstrand

Prosa

» Kupé nr 6

Rosa Liksom

Wahlström & Widstrand