Förförande takter i ”bror mor dotter reqviem”

Våld och brutalitet bärs fram av klang

Ann Hallström (född 1970) belönades med Mare Kandre-priset 2010 för ”Saknaden”.
BOKRECENSIONER

Poesi: Ann Hallström: bror mor dotter reqviem - recension

När jag läste Ann Hallströms förra bok, Saknaden (Wahlström & Widstrand, 2010), tänkte jag mycket på det som Birgitta Trotzig kallat ”den täta jaghinnan som dödar världen”. Den egna integriteten som alltid håller omvärlden på avstånd.

Det kändes som om Hallström i sin dikt försökte tänja på den där ”jaghinnan”. Diktjaget i Saknanden är opålitligt. Eller utspritt: det flyttar in och ut ur olika röster, mellan olika våldsamma platser, olika sorters utsagor utsägs utan klar avsändare, olika snitt ur berättelser från en brinnande värld.

Under läsningen av nya boken, bror mor dotter rekviem är det mer min egen, läsarens, ”jaghinna” som punkteras. Här är det en annan sorts obestämd kroppslighet som är diktens mest framträdande motor: nämligen rytmen.

Det knittelartade, ramselika från titeln spiller in i dikten. Spiller in i mig. Under arbetet med den här recensionen drömmer jag om flera av raderna. Och när jag tänder lampan och letar upp stycket är det snarare rytmerna och brottet mot rytmerna som jag känner igen: ”formler för människor / djuriska gestalter // auror gloria / horn svansar klövar”. Och ”skanderade ljud / risgryn vax // slöja av eld / plötslig beskjutning”. Och ”du lever / det är en gåva plåga / liv är liv”.

Takterna tar sig in. Takterna förför och stör.

Mindre diktbitar – ofta ett eller två ord per rad – och än mer nedskurna berättelser om våld, krig, uppbrott, förtryck, får diktens musikalitet att stå fram. Det är stramt och mer abstrakt än föregångaren.

De små klangkropparna blir som egna små föremål. Blir omedelbara, påträngande. Jag tror det är därför jag upplever våldet i boken, de enskilda våldsorden, som så obehagliga: ”blöder”, ”Bergen Belsen”.

Det skulle kunna innebära ett problematiskt utslätande, men för mig framträder våldet, ondskan, det obegripliga som alla vet om, med ny kraft, ny brutalitet, när det bärs fram av klang.

Här finns vädjan, här finns enkla fastställanden, här finns en spretighet i formen som är alldeles nödvändig då våldet inte ska dramaturgiseras, hollywoodiseras, inte glupskt smaskas upp.

Ann Hallströms dikt fortsätter att föra mig till etiken. I sin hårda, vida, vackra, fruktansvärda ton.

Det står: ”vara långt borta fast kroppen är där / det nästan omöjliga att dela sig i två”. Det där ”nästan” – är det poesin? Kanske är den, när den är öppen och tillåter att man tänker med den, en särskilt lämplig genre, ett särskilt lämpligt ställe, att undersöka hur man som människa härbärgerar sin existentiella ensamhet, och att inte kunna vara där den andre är. Den långt borta i tid eller rum. Den alldeles intill en.

FAKTA

POESI  bror mor dotter rekviem

Ann Hallström

Wahlström & Widstrand