Sviddisch på Söder

Befriande bok om judisk uppväxt på 50-talet av Leif Zern

Söder Mälarstrand i Stockholm.
BOKRECENSIONER
Leif Zern, tidigare kulturchef på Expressen och i dag kritiker på Dagens Nyheter.

Det är en lågmäld, för att inte säga nästan tyst liten bok som teaterkritikern Leif Zern skrivit om sin uppväxt i en judisk familj i en etta på Renstiernas gata på Södermalm. En kväll tar det att läsa boken och jag tycker mycket om denna kaddisch över en barndom vid mitten av förra seklet. Allt var på något sätt halvt i vår familj, skriver Zern och först i vuxen ålder inser han att namnet Leif bara är en enda bokstav från farfaderns och gårdfarihandlarens namn: Leib. Ja, Zern var från början Zernjaffsky; efter kriget halverade släkten namnet.

Berättelsen utgår från en sommar i femtiotalets början när pappan Simon varje dag tar motorcykeln från sommarstugan in till Sankt Paulsgatan på Söder för att läsa sin judiska bön till den avlidna farmodern. Inte i synagogan, för familjen Zern hör snarare hemma i den fattigare östjudiska traditionen – stark kring Sofia och Katarina – där man går till shul och där fler besökare bryter på jiddisch (eller sviddisch, som Zern skriver). I Templet på Wahrendorffsgatan samlades de liberala, bättre ställda judarna, där var rangordningen starkare. Klassklyftan klöv alltid de judiska befolkningarna runt om i Europa.

Pappan arbetade som expedit i en herrekiperingsaffär på Vasagatan men drömde hela livet om att bli sin egen. Till slut köper han en oansenlig tobaksaffär, ett ensamt, tungt arbete där han förstör höften. Pappan är centralfiguren i Leif Zerns berättelse men boken liknar mer en vindlande, kärleksfull och ibland humoristisk essä om judendomen. Kan man äta kräftor? Är det kosher? Nej. Men pappan och sonen älskar sitt kräftfiske. I shul på Söder diskuterar gubbarna alla regler som kringgärdar sabbaten och många blir glada när pollettsystemet som genom ett gudomligt ingripande införs på spårvägen - då slipper man hantera mynt.

Zern grubblar över sin fars religiositet, som är just lågmäld men envis, men på något sätt kommer han aldrig riktigt åt pappan och det som först ser ut att bli ännu en pappabok i svensk litteratur blir inte riktigt det. För här inträffar det märkliga att det är mammans öde som mer griper tag i läsaren. Hon växte upp i en icke-judisk arbetarfamilj på Döbelnsgatan, förälskade sig i springschasen Simon och så giftes två världar samman.

Hon övergår till judendomen, lär sig alla traditionerna, hur man rullar matzebollar och får en sockerkaka att resa sig utan bakpulver. Hon blir judinna, ”går över”, som det heter. Så särskilt religiös var hon nog inte. När hon ställde fram den torra sockerkakan utan bakpulver vid någon högtid skedde det med de härligt skeptiska orden: - Här, ta litet ökensand.

Medan pappan trots sin lilla affärsrörelse förblir något slags folkhemsk socialdemokrat odlar mamman mer och mer sina kommunistiska sympatier. Uppväxten och det hårda jobb hon haft i butik gör att ett genuint klasshat bultar i henne. Jag rycker till när jag läser ordet klasshat i denna stillsamma bok - det är ju ett ord som knappt får sägas. Zerns skildring av mamman som djupt kluven och kanske hemlös i två världar – den judiska och den svenska – griper och jag tycker han borde ägnat mer tid åt det. Å andra sidan är det kanske just för att Zern stirrar så stint på sin far som modern får chansen att komma till liv i texten.

I en tid när religiös fanatism och såväl judehat som islamofobi viner genom luften är det smått befriande att läsa Zerns bok. Här är religionen mer en hemlig och litet magisk dager över arbetarklassens Södermalm. Antisemitiska glåpord fanns givetvis under Zerns uppväxt, men det är som om alla ändå står där mitt i efterkrigstidens progressiva, hoppfulla grundackord. Religionen var en stämma av många och för pojken Leif var exempelvis en autograf av speedwaystjärnan Varg-Olle lika viktig.

FAKTA

SAKPROSA Kaddisch på motorcykel

Leif Zern

Albert Bonniers