Om utanförskap inifrån

Strukturell rasism i Jonas Hassen Khemiris nya kortroman

BOKRECENSIONER
Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är författare och dramatiker. Foto: Thron Ullberg

Berättaren Amor i Jag ringer mina bröder reagerar som Pavlovs hund när bilbomben exploderar i Stockholms city. Han gömmer sig, gör sig obemärkt, försöker klä ut sig till, ja, vit? Ett slags inverterad passing, begreppet som beskrev hur amerikanska, ljushudade svarta en gång försökte passera som vita. Ett terroristdåd är lika med muslimer, lika med mörkhyad, lika med inte ren svenska och lika med namn som inte slutar på -lind, -lund, -ström eller något annat från den svenska naturen. Det gäller att se ut som en vit björk i folkvimlet.

Jonas Hassen Khemiris kortroman handlar om den strukturella rasismen, om hur den internaliseras så att identiteten upplöses och inte riktigt vet var den vill och kan höra hemma. Amor drabbas av förföljesemani, han definierar sig själv ur de andras ögon, blir den han tror att de tror han är. Vad hjälper då minnen från skolan, minnen som inte är färgkodade och kunde tillhöra vem som helst av de som dömer med blicken?

Med ett rytmiskt språk och ofta kvicka formuleringar dansar den korta historien fram i synkoperad jazztakt. Däri, i en avlägsen framtid, ligger kanske det enda för alla lika: språket. Amor brukade ha ett eget språk i skolan, han kallade sina skolkamrater för olika grundämnen som han associerade med deras respektive egenskaper. Shavi var helium, eftersom han gjorde allt lättare. Handbolls-Jimena var kvicksilver, för att han var så snabb. Själv var han ett syntetiskt grundämne, unutrium, ett så kallat obekräftat grundämne. Det är nyligen upptäckt, men väntar på att erkännas och bli ett naturligt grundämne.

FAKTA

PROSA Jag ringer mina bröder

Jonas Hassen Khemiri

Albert Bonniers förlag