Bredare grepp om kvinnohatet

Maria Sveland visar tydligt feminismens utmaningar med boken ”Hatet”

BOKRECENSIONER
Foto: Elis Hoffman
Maria Sveland riktar sig ut från det personliga i sin nya bok ”Hatet”.

Den 15 maj 2005 sändes första delen av dokumentären Könskriget i SVT. I sin nya bok Hatet utnämner Maria Sveland datumet till starten för den backlash mot feminismen som hon menar har rått sedan dess. Sedan gör hon en belysande genomgång av det rätt ohederliga stycke journalistik som Könskriget var.

Ungefär samtidigt började feminismen, (och med det menar jag den del som syns offentligt) allt mer att handla om livsstil och familj. Sveland gav själv ut genombrottsromanen Bitterfittan i vilken hon byggde politik runt sina personliga erfarenheter av att bli mamma.

Länge hade jag svårt att förstå vad hon ville med sin feminism, utöver att berätta om sig själv. Jag upplevde Bitterfittan som svepande i sina problemformuleringar och ja, lite gnällig, och Happy Happy som skuggboxning mot en icke-existerande negativ bild av kvinnors skilsmässor. Jag undrade varför hon verkade bry sig så mycket om vad andra människor tyckte om hennes livsval. För mig doftade Svelands feminism av 70-tal och vilade alltför tryggt på genusforskarvärldens slentrianformuleringar. Ett vanetänkande som började kännas vagt i konturerna.

För om man, som hon, var journalist och författare med tillgång till en mängd offentliga arenor, samt levde i vad som verkade vara ett vanligt äktenskap – hur politiskt var egentligen det personliga då?

Desto mer glädjande att Maria Sveland i sin nya bok vänder sig utåt och tar ett steg bort från det privata. Utgångspunkten är visserligen ett gräsligt hotbrev som hon själv fått, men hon går snabbt vidare till ett bredare grepp om vår tids antifeminism och kvinnohat. Här finns fakta, intervjuer med bland andra FN:s speciella rapportör om kvinnovåld, säkerhetsbolag som gör hotbildsanalyser och en av kvinnorna som anmälde Julian Assange. Och här känns Svelands solidaritet och mod.

Hon berättar historien om trakasserierna och hoten mot Turteatern i samband med uppsättningen av SCUM-manifestet och skriver om reaktionerna på initiativet #prataomdet. Hon sticker huvudet rakt i getingboet när hon uppsöker en pubkväll anordnad av antifeminister, ställer sig öga mot öga med en man som skickat hatmejl till henne och frågar varför.

I Svelands definition av antifeminism ryms många fiender, ibland väl många, som i kapitlen om Feministiskt initiativ och reaktionerna på Bitterfittan. Här får helt vanlig journalistik ingå i hatanalysen. En feministisk kolumnist som skriver om sina medsystrars fula frisyrer blir också hon utnämnd till förrädare. Är du inte med oss är du emot oss.

Det är lätt att känna igen sig i Svelands beskrivning av hur snabbt debatt- och kommentarsklimatet hårdnade efter Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010.

Min egen, rätt begränsade erfarenhet av hat härrör från då jag var programledare i Sveriges Radio P1. Där kom de verbala spyorna inte från maktlösa, ensamma män som upplever sig som förlorare, så som gärningsmannaprofilen kan se ut, utan oftare från akademiker – forskare och doktorander.

En dag när någon hade ringt och väst ”hora” på min telefonsvarare tyckte jag att det kunde vara nog och tog upp detta med min manlige chef. ”Ja, det är som när våra andra medarbetare får kritik för att de står för långt till vänster”, svarade han. ”Fast det är ju inte alls samma sak”, ville jag svara men höll tyst.

Att det är svårt för vita, medelålders, heterosexuella män att begripa den hotfulla undertonen i sexualiserade kränkningar visar också reaktionerna på den senaste tidens näthatsdebatt. Till exempel från Torbjörn Tännsjö, som tror att det är värre att bli kallad Dr Mengele än ”fitta” och ”luder” (DN Debatt 13 feb) och Åke Ortmark som påstår att han inte alls blir ledsen om någon kallar honom för ”horkarl”. (Tillåt mig tvivla på att det någonsin har inträffat.) Tännsjö verkar också förutsätta att alla kvinnor som har vittnat om att de blivit utsatta för näthat vill se en skärpt lagstiftning. Någon sådant samband har jag inte sett.

På kort tid har klyftan djupnat mellan kvinnohatarnas nätretorik och de åsikter som förs fram i offentligheten. Och i ärlighetens namn känns det inte så kul i kulturen just nu. Syrefattigt, rentav. Åsikternas marknad råder, pressen att tycka rätt är stark, kraven på representation hårda. Att beskylla någon trist typ för att vara ”politiskt korrekt” har blivit omöjligt, då hamnar man i en klubb man definitivt inte vill vara medlem i.

Detta är förstås inte särskilt viktigt. Om motståndet mot antifeminism, rasism och högerextremism kräver en viss överkänslighet och nolltolerans mot provokationer är det väl ett rimligt pris att betala. Men det är ändå intressant att notera att det bland många yngre kultur- och nöjesskribenter har blivit oproblematiskt att kritisera vad man uppfattar som en upphovspersons åsikter, i stället för det konstnärliga verket i sig. Man är, eller gör sig, blind för nyanser och det dubbelbottnade och väljer hållningen att kulturen bör vara sedelärande. En våldtäkt på film är en verklig våldtäkt, aldrig en gestaltning. Och våldtäkter är ju fel, alltså borde den scenen inte vara med i filmen. Dålig film.

Jag vet inte om det beror på vår tids totala sammanblandning av fiktion och verklighet. Men en krogrecension som liknar en restaurang vid en ung älskarinna måste plockas bort, att bojkotta kriminellt belastade artister har blivit normalt, tv-serien Girls får beröm, främst för att den visar upp verklighetsnära fulsex, medan romanserien Femtio nyanser kritiseras eftersom det är han som piskar henne och även våra sexfantasier bör vara korrekta. Men, som sagt, kanske är den foträta hållningen nödvändig just nu.

Maria Svelands bok visar i alla fall tydligt upp feminismens utmaningar. Skriftliga hot är mycket konkreta. De går att spara, ta fram och citera ur. De blir svåra att förklara bort.

Och tänk om Hatet kunde representera ett trendbrott där feminismen lämnar jagcentreringen, slutar tro att man vinner på att relativisera och jämföra Sverige med Afghanistan, och i stället rör sig mot ökad konkretion. Jag vill gärna tro det.

FAKTA

SAKPROSA Hatet

Maria Sveland

Leopard förlag