Cecilia Hagen måste avsäga sig Kulla-Gulla

Ann Charlott Altstadt kräver att överklasskildrarens historierevisionism får ett slut

Cecilia Hagen (född 1946) är författare och krönikör i Expressen. Foto: Ulrica Swenger
BOKRECENSIONER
Kulla-Gulla-böckerna skrevs av Martha Sandwall-Bergström (1913–2000).

Cecilia Hagen har gjort det igen.

Sedan 1994 har författaren, tillika Expressenjournalisten, exploaterat ett hjälpehjon som blev herrgårdsfröken och vars mål var att reformera de fattiga jordproletärernas omänskliga villkor, som sitt alter ego.

Jag menar Martha Sandwall-Bergströms litterära figur Kulla-Gulla och efter 20 år måste jag få säga det högt!

Nej! Nej! Nej!

Cecilia Hagen är inte Kulla-Gulla och hennes Östermalmsväninnor är inga Kulla-Gullor.

Cecilia Hagen är Sveriges mesta överklassförfattare. Med roande distans har hon flyhänt skummat av sin egen släkt och bakgrund överst på samhällsstegen och rapporterat om det fiktiva östermalmsparet Fredriks och Charlottes fiina liv och leverne. Hagen har också annekterat Kulla-Gulla som begrepp för lägesskildringar över hur hon och hennes överklassväninnor, födda på 40-talet, hanterat brännande frågor som hur man klär, sminkar och lyfter sig när gravitationen stökar till kropp och fejja. Hur man sköter vänkrets, kalas, hängande ögonlock och svänger ihop en tiramisu. Bättre folks vanor, seder och mentalitet är Hagens specialitet och det är intressant för jag vill veta allt om klassamhället. Men med Kulla-Gullas lilla lila måste Hagens historierevisionism få ett slut. 

Jag, liksom Cecilia Hagen, växte upp med Kulla-Gulla och i mitt fall bidrog det till att jag radikaliserades redan som barn, hur kunde det bli annorlunda? Martha Sandwall-Bergström skildrade i sju böcker mellan 1945 och 1951 Fattigsverige och statarnas fruktansvärda villkor. Kulla-Gulla tar exempelvis hand om en nerkissad förtvivlad treåring som flytt ut i natten från en misshandlande svårt sjuk pappa som rasande upptäckt att hans svältande barn ätit upp vinterpotatisen. Mycket långt från Cecilia Hagens hågkomster av sina tonår i form av en blå chaneldräktskopia. Sandwall-Bergström berättade så rikt och levande om klassamhällets förkrympta relationer, vad fattig- och rikedom gör med människor och deras möten. Mentaliteter jag fick i mig med modersmjölken och måste förhålla mig till än i dag.

Men Cecilia Hagen menar att det hon och hennes generationskamrater lärt av Kulla-Gulla är att vara duktiga flickan och vänta på prinsen. Hagens Kulla-Gulla i övergångsåldern (1994)  pryds exempelvis av en ålderstrappa med den dräktklädda Cecilia Hagen på toppen. Nedanför dansar Kulla-Gulla med en uniformerad officer och ståtar i myrtenkrona inför sitt bröllop.

En historieförfalskning av värsta slag. För poängen med Kulla-Gulla är raka motsatsen – ett uppror mot den utstakade vägen både vad gäller klass och kön. Hon ger därför, mot sin morfar patrons vilja, den dansante men protofascistiska officeren Ivan korgen. För Kulla-Gulla älskar en annan, Tomas Torpare, med lika stort empatiskt rättspatos som hon själv. På en tågresa har hon lagt märke till en läsande ung man och hans bok ”Kan en social revolution ske med fredliga medel”. Det tänder hennes längtan men inte efter någon prins utan efter någon att tala med som tänkte som hon.

Kulla-Gulla som levt i armod mår dåligt över att nu som herrgårdsfröken gå med välgörenhetskorgar på bygden och vill ha stöd att mot patrons vilja skapa en bestående förändring. Tillsammans med Tomas, som tagit över en sjuk statares kontrakt för att rädda hans barn, försöker hon reformera de usla förhållandena under patrons obarmhärtiga styre.

En kväll strax innan deras bröllop talar de om Kulla-Gullas barndom av mödor, försakelser och så få glädjeämnen. Hon ber honom om hjälp att nå fram till hennes mål i livet – rättfärdighet. Och jag undrar vad det har med Cecilia Hagen och hennes väninnors onsdagsluncher att göra. Det är belysande att Hagen faktiskt inte anger Kulla-Gulla som ett av sina kvinnoideal utan i stället framhäver författaren Nora Ephron som värd att beundra då hon två gånger i veckan gick till frissan och manikyrist utan att skämmas.

Jag vill gärna läsa Hagens överklassrapporter, alltid med en torr knorr. Så varför inte en ny etnologisk taxonomi över det inkrökta paret Fredriks och Charlottes Östermalmskrets nu när klassamhället skruvats åt sedan de första nedslagen 1985 och 1996? Hur står det till i dag när ojämlikheten ökat samtidigt som överklassen blivit kändisar och livsstilsideal medan Victoria gift in sig i sossesläkten Westling från Ockelbo? 

Och jag vill att Cecilia Hagen avsäger sig Kulla-Gulla. Jag vill ge Kulla-Gulla offentlig upprättelse inför alla dem som tror att hon har något att göra med att Cecilia Hagen aldrig köper bag-in-box eller att hennes väninna numera törs heminreda med illrosa pälspuff.

Jag vill att Hagen erkänner att Kulla-Gulla aldrig skulle ha dykt upp på några onsdagsluncher.

FAKTA

SAKPROSA Kulla-Gullas lilla lila

En ABC-bok om livet efter jobbet

Cecilia Hagen

Bonnier Fakta