”Tjuvklyftan” en originell kliché

Leif Holmstrands prosa nykter och öppen utan slingrigheter

Leif Holmstrand (född 1972). Foto: Foto: Kennet Ruona
BOKRECENSIONER

Några människor i den yngre medelåldern stöter ihop. De har känt varandra i tonåren, och det visar sig finnas något dunkelt och ouppklarat kvar från den tiden. Nu ska det upp till ytan.

Känns mönstret igen? Det här är en vanlig kliché både i filmer och romaner, men i romanen Tjuvklyftan hanterar Leif Holmstrand denna standardmall på ett allt annat än klichéartat vis.

Inledningsvis verkar allt tydligt upplagt. Ann, trettiofem, har dragit sig tillbaka till en stuga nära sin gamla hemort, och där sitter hon och tuggar på ett manus till en lätt pretentiös bok om musik. En dag tågar två män förbi hennes stuga, hurtigt skanderande hennes namn. Motvilligt upptäcker hon att hon omedvetet valt en plats, som innehåller ”underliga minnen” och ”dunkla fantasier” från hennes ungdom.

Allt bubblar upp till ytan och tar plats i texten. Ann själv vrängs åt sidan, och de andra i ungdomsgänget, Lars, Hanna och Johannes, tar över som subjekt i berättelsen, även om ett par av dem redan verkar döda under skumma omständigheter. De hurtiga männen, Pim och Pom, hörde också till det gäng som hade diverse obehagligheter för sig för ett par decennier sedan. Såret i detta ouppklarade förflutna finns koncentrerat till skogens otäcka och lagom symboliska tjuvklyfta med slemmiga väggar och drypande fuktig botten. En utomstående iakttagare är den förståndshandikappade Hinkmannen.

Så beskrivet lyser fortfarande klichén igenom, men Leif Holmstrands gestaltning är djupt originell. Han är ingen allvetande författare, som lägger de diffusa och förrädiska minnena till rätta utan ger dem ett slags gestalt, som korresponderar med osäkerheten. Vi glider från den ena till den andra av de mer eller mindre trasiga figurerna i gänget, och lika lätt glider vi också fram och tillbaka i tiden.

Det låter rörigt och är det naturligtvis också, eftersom historien är så till den grad oklar. Men Leif Holmstrands prosa är inte oklar utan nykter och öppen utan slingrigheter. Men ändå poetisk.

I Tjuvklyftan är det inte fråga om att reda ut vad som hände utan att finna en konstnärligt adekvat gestaltning av ett förflutet, som vägrar komma upp till ytan. Leif Holmstrand är en mästare på att genom ständiga och överraskande glidningar försätta läsaren i samma plågsamma osäkerhet som romanens gestalter.

FAKTA

PROSA Tjuvklyftan

Leif Holmstrand

Albert Bonniers förlag