Hjärta och svärta i Alice Munros nya novellsamling

Fiktiva berättelser om strävan efter kärlek och lycka som livet inte alltid ger

Kanadensiska Alice Munro (född 1931) nämns ofta som Nobelpris­­- kandidat.
BOKRECENSIONER

Alice Munro fortsätter skriva noveller fast hon passerat 80. Brinnande livet består av fjorton nyskrivna, de flesta lågmälda fiktiva berättelser om människor som strävar efter den kärlek och lycka som livet inte alltid levererar. Som så ofta hos Munro är tiden och slumpen viktiga faktorer, händelser ses gärna i ett avklarnat eller vemodigt efterhandsperspektiv, så att man både får följa dramat och förstå hur livsavgörande högst tillfälliga saker kan vara i ett långt perspektiv.

Hennes karaktärer, i hennes första böcker ofta unga kvinnor från småstäder eller landsbygden som längtar till stan och till självständighet, i de senare medelålders eller åldrande kvinnor, som med minst lika stor ruelse tvingas hantera sina redan gjorda livsval, är lätta att känna sympati med. Inte så att de är särskilt efterföljansvärda eller perfekta, snarare tvärtom. Ofta håller de fast vid ett slags hjärtats oskuldsfullhet, eller impulsernas ansvarslöshet, och får ta hårda smällar.

Som den unga 40-talslärarinnan i Amundsen som faller pladask för den idealistiske barnläkaren som lever för sina tbc-sjuka patienter men sviker henne grymt. I Att nå Japan blir en småbarnsmamma som inte riktigt vet att hon är olyckligt gift alldeles för full på en fest och låter den man som hjälper henne hem bli hennes utväg och nya man. Det bara händer (medan klokare läsare suckar). I Corrie låter Munro oss följa det långvariga självbedrägeriet hos en överseende älskarinna till en gift man tills hon en dag blir lika blind av ilska och övergår till att tro att han lurat henne på pengar.

Sex samlingar av Alice Munros noveller har översatts till svenska men jag tycker inte att novellerna i Brinnande livet håller samma klass som urvalet i Nära hem som utgavs av Atlantis 2009 (övers. Karin Benecke). Där fanns hennes bästa.

De nyskrivna historierna är lika mänskligt komplicerade som de brukar vara, men de saknar något, en tragisk renhet eller djup, minnesvärda scener som lever kvar i en efteråt, som får en att känna sig som en del av mänskligheten, av alla som kämpar med sina liv, i sina givna omständigheter, och hunsas av ödet.

Men bokens avslutande ”sanna” texter har allt det där. ”Jag tror att de utgör det första och det sista – och det mest väsentliga – som jag har att säga om mitt eget liv”, skriver hon häpnadsväckande anspråkslöst. Det är förtätade och fragmentariska hågkomster från barndomsåren i utkanten av den lilla staden Wingham, i Ontario i södra Kanada. Om pappan, en bondson som skuldsatte sig för att föda upp silverrävar i burar bakom huset, men ändå blev tvungen att börja på järnverket, om mamman som hade fått utbilda sig till lärarinna och försökte ”höja” sig från sin fattiga landsbygdsbakgrund genom att tala ett så vårdat språk att hon hånades av omgivningen.

Som andra minns Munro saker som har en stark och närmast oförklarlig laddning, en dyrkad countrysjungande barnflicka som blev ihjälkörd på hemväg från lördagsdansen, av att inte kunna sova för tankarna på att strypa lillasystern i sängen under, närvaron av en känd prostituerad kvinna på en grannfest som fick mamman att genast gå hem, upprörd.

Dessa femtio sidor tycker jag mycket om. Att det är Munros eget liv spelar egentligen ingen roll, men jag beundrar hur den åldrade författaren fångar något av en ostyrig och livshungrig flickas upplevelse av att vara en förrädare gentemot föräldrarna, samtidigt som hon är bunden till dem och starkt påverkad av dem. Det är såna sammansatta, ömtåliga relationer Munro är så skicklig att sätta ord på.

FAKTA

PROSA Brinnande livet

Alice Munro

Översättning Rose-Marie Nielsen

Atlas