Stor litteratur av det mest privata

Kristian Petri skildrar smärtorna på ett naket garderat vis

Kristian Petri (född 1956), filmare och författare.
Foto: Sofia Runarsdotter
BOKRECENSIONER

Hur många tusen sidor manlig melankoli har jag läst de senaste åren? Norén, Knausgård, Donner, Stig Larsson. När nu Kristian Petris Pappan läggs till högen finns det något väsentligt som skiljer honom från de övriga. Nämligen det försynta omfånget på 130 sidor.

Författaren och filmaren Kristian Petri är barn av åttiotalets kortprosa. När vår tid i stället hyllar maximalism står Petri tjurigt fast vid sitt grundackord, minimalismen. Olof Lagercrantz är fortfarande det stilistiska idealet.

Debuten Första rummet, från 1986, utgjorde 86 täta, sorgmättade sidor på ett exakt, vackert språk. Den självbiografiska skildringen av en tonårspojke som lever med sin psykiskt sjuka mor, som dessutom begår självmord, gjorde starkt intryck med sin registrerande stil.

När familjesäcken knyts igen (bokstavligen! Det städas efter en manisk samlare) med pappans död i den nya boken står dock känslorna tidstypiskt i centrum. De tårar som aldrig gräts över modern, strömmar med full kraft vid faderns sjukbädd.

Petri går rakt på smärtpunkterna, men vill inte anklaga pappan, (som Kristian Lundberg gör, som delar Petris familjeöde, minus fattigdomen) snarare ”skydda” och ”försvara”. Trots sveket: överge sonen med svårt sjuk mor.

Pappan är en hybrid. Främst en sorgebok över ensamhet, åldrande, döden. Men också en polemik mot vanvård av äldre, där författarens brev till ansvariga läkare känns en smula privata. Till det en sorts antimemoar – inte mindre kokett än hos dem som briljerar – författaren slänger recensioner av sina böcker och filmer. ”Vem vill rimligen läsa?”  

Till det koketta hör också en namedropping med för – och efternamn av gamla vänner från Stockholms kulturkretsar. ”Träffar Magnus Dahlström. Han ser glad och befriad ut.” Det förklaras inte vilka de är, vilket utestänger många läsare från undertexterna. Scenen från journalisten Timo Sundbergs begravning – där alla som gick på Röda rummet och Ritz på 80-talet samlats – får en djupare dimension för den som sett Timo Sundberg osaligt vandra på Söders gator. Hört hans plågsamt självutlämnande styvfaders­porträtt – en tyrann och barnmisshandlare – i en skakande radiodokumentär.

Petris pappa var däremot den älskvärde jovialiske typen utåt, mot grannar, älskarinnor, sjuksköterskor – men inför sina närmaste slöt han sig. Sonen konstaterar: ”han ville lyssna på hela världen men inte på mig”.

Frånvarande föräldrar skapar håligheter, kan fyllas av ett maniskt samlande: böcker om döden, av ord som börjar på M, rastlöst resande till ödsliga platser, ”ruinromantik”. Med självinsikt analyserar Petri sina teman, däremot är hans klassanalys grumlig. Han ser det som ett tecken att pappans älsklingsbok var Ronny Ambjörnssons klassreseskildring Mitt förnamn är Ronny. Petri skriver om en social osäkerhet som spillt över till honom. Den har uppenbarligen spillt över i många generationer eftersom pappan var direktör och farfar lärare och journalist. Kallas farfar för ”working class hero” för att farfars far kanske var arbetare?

Troligen avser Petri en geografisk klassresa från Dals-Ed till Uppsala och Stockholm, och slutligen till gravplatsen i Djursholm. Troligen menar han att dessa män var en del av folkhemmet och anammade ideologin.

Pappan skildrar livet som en bristsjukdom. Att släpa på känslan av otillräcklighet och samtidigt aldrig få tillräckligt av andra. I denna omfattande brist gror den stora ensamheten. I hela sitt liv hoppas Petri få ett erkännande, ”du måste haft det svårt”, från sin älskade pappa.

I debuten skildrar han hur pappan och han reser till Mallorca, känner närhet. I Pappan finner han dagboksanteckningar och brev från resan. Bekräftelsesuktar, men läser att pappan är uttråkad och vill snarast återförenas med sin älskarinna. Petri skildrar smärtorna på ett naket garderat vis. Det omsorgsfulla språket utgör ett skydd mellan författare och läsare. Så blir det mest privata litteratur. Vackert.