Kukar av guld

Överklassens män dominerar i nya smisk & sexlitteraturen

fast i gamla roller Könsrollerna är så stereotypa att de trendiga erotikböckerna trots sin sexuella frimodighet blir bakåtsträvande.
Foto: Thinkstock
E L James
BOKRECENSIONER

E L James Femtio nyanser-trilogi har sålt i 70 miljoner exemplar varav 650 000 i Sverige. Den första delen utkom i USA 2011 och öppnade dammluckorna för en hel genre: kvinnor som skriver romantiskt om sadomasochistiskt sex.

Sex säljer alltid. Antiintellektuell litteratur likaså. I det här fallet är kombinationen en världssuccé.

Det finns ingen anledning att moralisera över dem, företrädesvis kvinnor, som läser E L James. Allt som kan få människor att fantisera om eller inspireras till ny njutning är värdefullt. Några andra skäl att läsa böckerna finns inte; litterärt sett är de undermåliga.

Femtio-böckerna handlar om den tjugofemåriga studenten Anastasia Steele som träffar mångmiljardären Christian Grey, eller snarare: han väljer henne efter några sekunders bekantskap. Men han är en särskild sort; vill inte ha närhet, bara sex, och sexet ska vara reglerat i kontrakt som ger honom rätten att vara hårdhänt. Ana skräms av hans böjelser, men längtar snart till tortyrrummet där hon blir upphängd och får kropp och klitoris smiskad med smekande piska.

E L James är banbrytande som gjort masslitteratur av den här sortens avancerat sex. Inget är onaturligt, är det befriande budskapet, det finns oändligt att upptäcka hos sig själv om man bara vågar. Men SM-sexet i James regi är mer spekulation än propaganda för gräns­överskridande äventyr.

Grey är nämligen en trasig figur – trasigheten kan räknas i femtio olika nyanser, därav titeln – då han som pojke växte upp med en ”tjackhora”. Hans sexualitet handlar inte om dominans och bestraffningar som ett lustfyllt rollspel. Han är arg på riktigt. Han tycker om att smiska brunetter eftersom de påminner honom om hans mor. Det är henne han slår. Sen penetrerar han vildsint.

Böjelsen är alltså nånstans lite störd, då den är resultatet av en otrygg barndom.

Fundamentet i SM-sex är att man litar på varandra. Den har en inneboende dialektik, där den undergivna på sätt och vis styr eftersom hen kan säga stopp. Dominanten måste behålla kontrollen genom att inte gå över den undergivnas gränser. SM-sex bygger alltså inte, som fördomarna säger, på hämnd och övergrepp, utan på att uppfylla varandras önskningar. Var gränserna går diskuteras oftast omsorgsfullt innan.

I Femtio-trilogin är det annorlunda. Mr Grey övertygar inte den sexuellt oerfarna Ana om saker hon inte visste att hon ville, han bestraffar henne på riktigt för saker hon gjort. Varit ute med en kompis, rört hans hud, lämnat tillbaka en dyr gåva. Innan de ligger med varandra första gången, räcker han över ett kontrakt på villkor som hon måste uppfylla, annars är han inte intresserad. Som en anställd inför en arbetsgivare. Ana lirkar fram undantag, men de är möjliga bara för att Mr Grey blir hjälplöst förälskad.

För naturligtvis segrar kärleken. När

E L James lämnar Ana och Mr Grey ligger de på en äng tillsammans med vigselringar och två barn. Huruvida tortyrkammaren fortfarande är i bruk får vi aldrig veta. Kanske har kärnfamiljen helat Mr Grey.

När Ana träffar Christian är hon oskuld. Hon hade aldrig ens onanerat innan hon träffar mannen i sitt liv – hennes blomma är den mest orörda av alla. Oskuld och oskuldsfull, rent av näpen. När hon tänker biter hon sig i underläppen, och Mr Grey blir så kåt att han inte vet vad han ska göra.

Mr Grey badar Ana, tvättar hennes hår och klär henne i fina klänningar. Har hon varit dum, lägger han henne över sitt knä och smiskar henne på stjärten, sen pudrar han henne ömt och drar upp trosorna. Han matar henne (hon saknar aptit) och ser till att hon får sin sömn långt innan han får sin. Han ligger bredvid tills hon somnat – med tummen i mun.

Juvenilt, men ändå inte pedofilt.

Betydligt mer fräck och erfaren är Eva i den likaledes storsäljande Crossfire-trilogin av Sylvia Day. Första dan på jobbet, en reklambyrå på Manhattan, träffar hon den mörke och farlige Gideon Cross. Eller rättare: Han väljer henne. Inte heller han vill ha beröring, men han smiskar gärna. Eva tycker det är lite konstigt, men efter ett tag ber hon om det – precis som Ana. Även Gideon Cross har förlorat en förälder som barn och är känslomässigt skadad.

Sylvia Day är pinsamt inspirerad av E L James, men hon skriver långt bättre.

Precis som i Femtio-trilogin bygger Cross-dramatiken på hastiga uppbrott och försoning. Kvinnan blir kränkt och går, mannen letar rätt på henne. När hon vill att de ska tala ut, tar han fram sin sköna kuk. Hon öppnar munnen och han öppnar gylfen. Kuken är alltid alltings (ut)lösning.

Även i Crossfire-trilogin segrar kärleken. Det gör den också i Åtta dagar gul av pseudonymen Vina Jacksons, första delen i en engelsk trilogi.

Summer är en skicklig violinist som blir utvald av Dominik, professor i litteraturvetenskap. När hon förlorat sitt instrument köper han ett nytt åt henne, men bara om hon spelar naken inför publik.

Jacksons urskiljer sig på flera sätt – böckerna är alls inte ”flickiga” –  men framför allt är sexet än mer djärvt. Här finns latexklädda tjockisar, eskortpojkar, strippor, svartklubbar med gruppsex, män som domineras och blir knullade av kvinnor med strap-on. Dominik vill ha instrumentellt smisksex och är liksom de andra rädd för Kärleken – men trillar dit.

SM-trenden har även nått Sverige. I dagarna utkommer Charlotta Lindell med Lustspelet. I centrum står Lisa som har lyxig skobutik på Östermalm. Hon handplockas av Carl, en tjugo år äldre skådespelare som andas självsäkerhet och överklass. Han bestraffar henne när hon inte gör som han säger. Han pryglar henne med skärpet i butiken och hon blir upphetsad, tillgiven och förälskad – långt innan de har sitt första samlag. Carl blir till slut lika kär, men här segrar inte kärleken eftersom Carl tycker att Lisa ska ha en yngre man. Svensk rationalitet; här tar vi vårt förnuft till fånga.

Ana, Eva, Summer och Lisa är olika erfarna, men alla har ändå en sorts oskuld att ge mannen: den anala. I det trånga prånget har ingen tidigare varit. Så kan ändå prinsen väcka sin Törnrosa.

Ska man läsa den här sortens litteratur ideologikritiskt, bör man titta på annat än sexet. Det är ett stort steg framåt om en författare sprider rätten att experimentera. Problemet är att könsrollerna är så stereotypa, att böckerna trots sin sexuella frimodighet blir bakåtsträvande.

Men här finns också, som alltid, en klass­aspekt att fundera över. Mr Grey är en av Seattles rikaste män. Mr Cross är en av världens rikaste. Även om de är skadade, har de vackra själar – båda ägnar sig åt välgörenhet. Mr Grey driver jordbruk i tredje världen. Dominik är både rik och intellektuell. Carl är adlig och pengar fattas inte.

Mer eller mindre trasiga, men inte trashiga.

I såna här romaner är männen aldrig vanliga jobbare. En långtradarchaffis kan inte förbjuda sin kvinna att träffa vänner på egen hand och sen smiska henne om hon inte lyder; en vanlig vaktmästare kan inte piska sin kvinnas klitoris så hon skriker av välbehag. Mr Grey får inte vara medellös. Och han kan definitivt inte vara muslim. Såna romaner skulle nog med avsmak avfärdas som sjuka perversioner.

Mr Grey måste vara överklass.

Kanske för att det är förankrat i uråldriga folkliga fantasier om överklassen som dekadent. Kanske för att makt alltid är afrodisiaka. Rikedomen är det försonande karaktärsdraget. Är kuken gjord av guld får man göra vad som helst.

Rik, fin man bestämmer.