Adichie ser igenom subtil rasism och etnicitet

Americanah övertygar men beskriver inte Nigerias ärvda kolonialbeteende ur ett klassperspektiv

Chimamanda Ngozi Adichie, nu aktuell med ”Americanah”, fick sitt genombrott med "En halv gul sol". Foto: Lina Siksjö
BOKRECENSIONER

Chimamanda Ngozi Adichie fick sitt stora internationella genombrott 2006 med En halv gul sol, en överväldigande stark roman om Nigeria under Biafra-kriget. Av den novellsamling, Det där som nästan kväver dig, som kom ett par år senare, framgick, att Adichie också har mycket goda kunskaper om USA. I dag delar hon till och med sitt boende mellan USA och Nigeria, vilket hon tagit konsekvenserna av i sin nya stora roman Americanah.

Americanah är den nigerianska beteckningen på en kvinna som varit i USA och återvänt till hemlandet, ett begrepp färgat både av avund och litet misstänksamhet. Ifemelu är en sådan americanah, även om det är först på sidan 473 av de 600 sidorna, som hon verkligen kommer hem igen. Större delen av romanen utspelar sig i USA och är en oerhört detaljrik redovisning av Ifemelus erfarenheter som svart icke-amerikan i detta raskänsliga land. Adichie skriver inte självbiografiskt om sina upplevelser i USA, men hon utnyttjar sin extremt goda iakttagelseförmåga. Romanen byggs upp både av Ifemelus reflexioner och av hennes konkreta upplevelser tillsammans med olika kategorier av vita och svarta amerikaner och av andra icke-amerikanska svarta. Men alla dessa analytiska iakttagelser blir hela tiden iklädda en ledig och naturlig skönlitterär dräkt.

Alldeles i början av romanen finns till exempel ett ganska långt parti, där Ifemelu besöker en sjaskig lokal i en stad i New Jersey, där afrikanska kvinnor kan få hjälp med sina frisyrer, med flätning och hårförlängning. Det är ett ämne och en miljö, som naturligt nog ligger rätt långt från en äldre, vit, manlig skandinavisk läsares erfarenheter och intressen. Men det är inte så att jag läser detta utifrån som i en etnologisk studie, utan jag befinner mig omedelbart innanför hos de afrikanska kvinnorna och ser problem och synvinklar med deras blick. Som berättare är Adichie suverän på att dra in läsaren.

Hon nöjer sig dock inte med det utan låter också Ifemelu göra succé med sin blogg ”Rastaggat eller Diverse betraktelser kring svarta amerikaner (de som förr kallades negrer) av en svart icke-amerikan”. Inströdda i texten finns åtskilliga exempel från denna blogg, där Ifemelu på ironisk bloggprosa reflekterar över olika former av rasism, amerikansk ”tribalism” eller andra former av mental segregation. Den egensinniga och mycket självständiga Ifemelu är både i sina bloggar och i själva berättelsen lika rolig som kusligt genomskådande, och ingen aldrig så grundlig akademisk avhandling om etnicitet skulle kunna fånga in så många subtila nyanser av rasism som Adichie lyckas med här. Americanah är om man så vill en triumf för skönlitteraturens samhällsanalytiska potential.

Men Americanah är också en kärleksroman. Redan tidigt, innan hon som stipendiat hamnar i USA har Ifemelu funnit sin stora kärlek, Obinze, som inte kan följa henne till detta sitt drömland. Efter en tid i USA bryter Ifemelu kontakten med honom, drabbad av djupt självförakt efter en traumatisk upplevelse, och trots sin självkänsla är hon ytterst osäker om vad hon egentligen vill med sin starka vilja. Först många år senare återses de i Nigeria, och det visar sig att kärleken mellan dem aldrig slocknat. Obinze är då redan gift, något som komplicerar saken.

Det här är egentligen en ganska konventionell historia om trofast kärlek med en rad hinder på vägen, det mest slitna av litterära teman. Eftersom Adichie är en så bra berättare följer man ändå parets strävan mot återförening med viss spänning, men det är inte här hennes författarstyrka ligger. Obinze är mest intressant för det avsnitt, som skildrar hans upplevelser under en tid i London. Det fungerar som kontrast och komplement till Ifemelus rastaggade reflexioner från USA.

Med sina 150 miljoner innevånare är Nigeria Afrikas folkrikaste stat. I den tillhör Ifemelu och Obinze den översta eliten. Inom den kan man visserligen frustreras av korruptionen och bristerna inom infrastuktur, forskning och utbildning, men man håller sig samtidigt som den naturligaste sak i världen med kock, hembiträde och barnflicka. Vill man åka utomlands går det oftast att ordna via stipendier eller kontakter. I USA får visserligen Ifemelu uppleva en betydligt hårdare verklighet, men hon får så småningom en forskartjänst vid Princeton och hennes framgångsrika bloggande gör henne till en eftersökt föreläsare.

Naturligtvis gör Adichie rätt i att skriva om de människor och miljöer hon känner bäst, särskilt som det leder henne till en så briljant genomlysning av de mest subtila utslag av rasism och etnicitet. Hon ger indirekt också en mycket frän bild av hur överklassen i Nigeria helt övertagit engelsmännens gamla koloniala beteenden, men det är en bild helt utan relief, eftersom den värld där majoriteten av det nigerianska folket lever är osynliggjord i hennes roman. Americanah hade blivit mer övertygande om Adichie åtminstone antydningsvis erbjudit någon form av klassperspektiv på Ifemelus och Obinzes tillvaro.