Flanörens blick synar den öppna staden

Teju Coles hyllade debutroman blottar sårbarhet i berättelsens och promenadernas vindlande

Den nigeriansk-amerikanske författaren Teju Cole.
BOKRECENSIONER

Du är ensam. Du promenerar mycket, långa omvägar mot målet, du tycker att du lägger märke till allt omkring dig. Du njuter av det du uppfattar som vackert, funderar över intryck du inte omedelbart förstår. Du befinner dig i en bubbla som bara är du.

Tills du samtalar med någon och kanske lär dig något. Eller så rinner det bara av dig, för det första du är, är ensam. Du är en blick. Och du gillar inte andras blick på dig.

I Teju Coles hyllade debutroman Öppen stad är det psykiatridoktoranden Julius som äger den ensamma blicken. Hans strövande, funderande, dagdrömmande växer ut till små essäer eller stöts mot andra i samtal. Den andra huvudkaraktären är New York. Julius har sina rötter i Nigeria och hans relation till det förflutna, framför allt till den tyska modern, är komplicerad. Han är en klättrare på samhällsstegen och han vet att pinnarna när som helst kan brista under honom.

Öppen stad är en metaforisk skildring av den koloniala historien, upplevd genom en ung man. Sitt tyska arv vill han inte kännas vid. Han reser på en spontan julresa till Bryssel, en av kolonialismens gamla fästen, och träffar både det gamla Europa och det nya: bittra islamister vid sidan om samhället - dock på ett it-kafé och så att säga mitt i världen - och den välbärgade överklassen i upphöjt isolat.

Det är de smidigt invävda berättelserna, människoödena och de historiska utvikningarna som håller Öppen stad vid liv. Huvudpersonens likgiltighet - han är en man med få egenskaper utöver sin blick - förvandlas ­under romanens gång från en sorts registrerande och kyligt analyserande objektivitet, till en närapå patologisk ovilja att verkligen möta omskakande händelser. Framför allt sådana han själv varit inblandad i. Julius transformeras kort sagt från intelligent till empatistörd. Hybridformen - essä och roman - kräver möjligen en sådan figur som berättare.

Litteraturhistorien har sina flanörer - Baudelaire, Benjamin, för all del Söderberg - och New Yorks gator har beströvats av många. Men ingen av den nya världens skildrare har vad jag vet skrivit om den gamla slavkyrkogården på nedre Manhattan. Eller om förvirringen kring att kalla eller inte kalla andra afroamerikanska män för Broder. Solidaritetens markörer är svåra att avkoda och värdesätta.

Öppen stad, att i krigssammanhang deklarera att man inte tänker försvara sig, är ett tacksamt begrepp att förvandla till metafor - den hotade staden, den underlägsna, den orättfärdigt anfallna staden. Visst pekar titeln mot att det här är en tydlig skildring av New York efter terrorattacken. Men den lyfter också fram den sårbarhet som finns i berättelsens och promenadernas vindlande. Sårbart, för att den historia och det sammanhang Julius söker smulas sönder i samma stund som han formulerar den. Och för att den blick som är så suveränt iakttagande, inte blir mer än blick.