Sorgen sjunger under asfalten

Blod, sorg och skarpsynthet i Anna Mattssons lyriska poesi

”Ljusgatan” är Anna Mattssons sjunde diktsamling. Foto: KRISTIN LIDELL
BOKRECENSIONER

I Anna Mattssons poesi finns en trovärdig motivering till dess trasiga språk och de vilsna syftningarna: ”syntaxen, avklippt, våldtäkten”. I den nya boken Ljusgatan försöker hon trevande och i bästa mening preliminärt gestalta minnena som blev kvar hos de överlevande efter Pol Pots skräckvälde i Kambodja. Röster försöker lösgöra sig ur sorgen och tigandet. Något slags liv kämpar ännu efter fyrtio år för att bli levande igen: ”du är samhället som får historien att skrivas”.

Detta är inte det naiva 70-talets engagerade poesi. Då kunde man knappast tänka sig ”ett demonstrationståg av själar”. Anna Mattsson har arbetat med kulturbistånd i Kambodja och bland annat översatt Pippi Långstrump till khmer. Man anar vad sådant kan betyda i rader som: ”berättelser byggda av barn / lagar broarna som går över mörker”.

Det sönderklippta i det lyriska språket kommer från det dokumentära och kan inte reduceras till abstrakt solidaritet. Hon försöker närma sig ett ”du” som är lika mycket själ som samhällskropp. ”Jag” har inte på förhand bestämt vad ”du” måste göra för att nå frihet och försoning. Spelet mellan diktens röster går på djupet, in i kroppen. Man ska inte vara så förtvivlad över att man inte alltid vet vem som för tillfället talar. Det talar i oss.

Erfarenheterna från terrorn kan inte sjunka undan i den samtida myllrande tredjevärlden-stad som diktjaget lever i. Under asfalten – där asfalt finns – sjunger sorgen. Myndigheterna kontrollerar, minnen får finnas eller inte finnas. Det skrivande jaget dyker också neråt till sin egen barndom i en helt annan historia: ”jag hämnas / på barndomstornets tomhet”. Men går det att jämföra en svensk unges uppgörelse med sitt barnaliv med en nations öde där miljontals människor utplånats?

Mängder med frågor finns lagrade i Anna Mattssons poesi, för det mesta outsagda. Hon är ibland alldeles för kryptisk vilket åtminstone delvis får skrivas på den poetiska modebranschens konto. Men den skitiga syntaxen är det lätt och väl värt att ta sig bakom. Därinne finns blod och sorg och skarpsynthet.