I stället för Bron: Cyklopen

Kulturhuset som brändes ner av nazister har blivit bok

Kim Bodnia och Sofia Helin i ”Bron”.
BOKRECENSIONER

När den överskattade tv-serien Bron nu rullar in mot andra säsongens upplösning kan det vara dags att gnälla lite. Inte bara över den yxigt skrivna kvinnliga huvudrollen utan över det som upprepats i två säsonger: att politisk ­aktivism beskrivs som något som galna, vapenfixerade, sekteristiska människor verksamma i terroristiska celler håller på med.

I första säsongen visade sig det som började som politisk terror vara en galen hjärnas påhitt. Denna säsong har bjudit på djurmasker och en sprängd tankbil. Även om aktivisterna visar sig inte stå bakom någon större konspiration har ändå författarna till Bron präntat in: aktivism är terrorism och är i princip tomt på innehåll, verklighetsförankring och medmänsklighet.

Den som tröttnat på just den fiktiva konstruktionen kan låta bli att titta i kväll och i stället ägna det kollektivt byggda kulturhuset Cyklopen en tanke eller två. Under hösten har det nya huset invigts (det förra, som var en enklare konstruktion av containrar, brann ner 2009 i något som senare visade sig vara ett nazistdåd) och detta firas bland annat med en bok om husets och aktivisternas historia, Cyklopen 2003–2013 (red Ivar Andersen).

Berättelsen är i stort sett kronologisk, behandlar ockupationer i Stockholm under 00-talet och det gemensamma byggandet. Här är aktivismen en rad personliga berättelser, drömmar om en jämlik demokratisk värld, konstruktiva idéer som manifesterats i själva kulturhuset. En fin liten bok som inte ryggar för aktivismens svårigheter. Och just därför ger massor av positiv energi.