Förtjusande monotont av Patrick Modiano

Vackrare än så blir det knappast denna bokhöst

BOKRECENSIONER

Tillbaks på Boulevard Raspail. Tillbaks under arkaderna på Rue de Rivoli. I den timme, eller årstid, då gatlyktorna i Paris är ”svepta i en aura av dis”. Och alla man möter är skumraskfigurer som tagit in på hotell under falska namn och kommunicerar med omvärlden endast genom brev till anonyma poste restante-adresser.

Det är ingen idé att förneka faktum: Patrick Modianos senaste roman är på pricken lik de tjugosex föregångarna. Samma svartvita 60-talsvärld, samma vemodiga kärlekshistoria, samma famlande efter diffusa minnen av obetydliga händelser. Kaféer som stänger, löv som faller längs höstliga kajer.

Fast för de redan frälsta är det just monotonin som är tjusningen med att läsa Modiano. Man vet vad man får och varje ny roman är som en inträdesbiljett till en värld man aldrig tröttnar på.

Handlingen i Nätternas gräs kan sammanfattas i ett namn: Dannie.

Så kallar sig en flicka som egentligen heter något annat. Hon är småkriminell och inblandad i en ”otäck historia” och berättaren förälskar i henne – inte hejdlöst utan på klassiskt Modianovis. Passivt, viljelöst. En tillfällig följeslagare snarare än en älskare. Snart är hon försvunnen, spårlöst. Kvar blir minnena.

Det är en fransk paraddisciplin. Att minnas. Men det som hos Marcel Proust är så retligt enkelt: man doppar en kaka i temuggen och så framträder, med fotografisk skärpa, den tid som flytt – det är för Modianos berättare en livslång och oändligt komplicerad process.

”För mig har det aldrig funnits vare sig närvarande eller förflutet”, heter det i den nya romanen. I stället flyter de olika epokerna in i varandra. Halvt arkeolog, halvt psykoanalytiker, skrapar Modiano fram skikt efter skikt av en tid när folk ringde varandra från telefonkiosker.

Nu är de borta sen länge, men berättaren är ändå besatt av tanken att när som helst i dagens Paris springa på en gammal telefonkiosk och därifrån ringa dem han umgicks med 1966. För även om de på ett plan är döda nu, så finns de liksom kvar någonstans i en ficka i tiden. Och väntar på att bli uppringda.

I samband med att Hollywood gjorde film av Den store Gatsby dammades Fitzgeralds romanklassiker av och fick alla de hyllningarna den förtjänar. Ibland tänker jag att de är rätt lika varandra som författare, Fitzgerald och Modiano. Samma lite förvånade fast mycket skarpa blick på de höjda champagneglasen. Samma stilla utanförskap på de stora festerna.

Fast fransmannens romaner tar alltid vid där Gatsby slutar. Festen är över, champagnen urdrucken. Återstår promenaden hem i regnet. Vackrare än så blir det knappast denna bokhöst.

FAKTA

PROSA

Nätternas gräs

Patrick Modiano

Övers. Anna Säflund-­Orstadius

Elisabeth Grate förlag

ARTIKELN HANDLAR OM