Hetsjakten på de svagaste

Stulen barndom är en fantastisk bok och ett viktigt historiskt dokument

Thomas Kangers ”Stulen barndom” är en kuslig och välskriven reportage­bok om alla de barn som omhändertogs av samhället från 1920-talet till 1980.
BOKRECENSIONER

På 90-talet arbetade jag som vårdare på sjukhuset Vipeholms gruppboende. Vipan, som det kallades i Lund, inrymde 1935-1982 en av Sveriges mest ökända anstalter för ”sinnesslöa”. Senare blev det omtalat för Vipeholmsexperimentet, där patienter med utvecklingsstörning utnyttjades som försökspersoner i tortyrliknande arvsbiologiska experiment.

Stämningen på Vipan var ganska dålig och präglad av cynism, förmodligen för att personalen visste att gruppboendena snart skulle stängas och för att patienterna som vårdades där oftast var ”paket” eller ”hopplösa fall” som på grund av sjukdomar och funktionsnedsättning tillbringade hela dagarna i sina sängar, nästan ur stånd att kommunicera med sin omgivning.

Men där fanns också en äldre patient som verkade helt frisk, fast förvirrad. Han brukade gömma sig bakom en dörr, och när jag - den unga, nya - gick förbi hoppade han alltid fram och skrek:

- Visa fittan!

En av sköterskorna berättade för mig att han hade blivit intagen redan som ­liten pojke, för att han kom från vad den tidens klåfingriga myndigheter rubricerade som en asocial miljö, och nu var han institutionsskadad.

Allt det här - att en liten pojke kunde tvångsplaceras på anstalt som gjorde honom oförmögen att utvecklas och leva ett normalt liv - var bara en liten försmak av allt som senare skulle avslöjas om vanvården på Vipeholm och myndigheternas övergrepp på samhällets allra mest svaga och utsatta medborgare. Fast det visste jag förstås inte då.

Jag tänker på Vipeholm när jag läser journalisten Thomas Kangers kusliga och välskrivna reportage Stulen barndom om alla de barn som omhändertogs av samhället från 1920-talet till 1980, och hur fruktansvärt illa de behandlades av vuxna som påstod sig vilja deras bästa.

Omkring 300 000 barn passerade genom systemet. Kanger kallar det för ”arkipelagen” och beskriver hur ett ”vanartigt” barns vardag kunde se ut: först iskall tvångsdusch, sen straffarbete i skogen, tvångsmatning med egna spyor och som om det inte var nog - nattliga påhälsningar av vårdpersonal med pedofil läggning. Få av de här barnen klarade sig utan att ta allvarlig skada. Många fick fysiska och psykiska men för livet och tvingades att själva lämna bort sina barn. Överdödligheten i gruppen var och är stor - de som inte tog livet av sig, dog av överdoser, alkoholmissbruk eller av fattigdom.

I magasinet Filters reportage om samma ämne (30/2013) berättar Claes Westergren, född 1945, om sin uppväxt på Vidkärrs barnhem i Göteborg. Där blev han placerad i isolering, tvångsmedicinerad med lugnande tabletter och piskad med ridpiska. Vid tio års ålder blev han inackorderad hos ett äldre lantbrukarpar i Halland. Han fick bo bland djuren i ladugården och där tvingade fostermamman honom regelbundet till oralsex. Alltihop utan att någon utomstående vuxen såg eller ingrep.

Hur kunde det ske? Thomas Kanger tar det från början, från de arvsbiologiska teorierna, makarna Myrdals sociala ingenjörskonst och till framväxten av välfärdsstaten som krävde sina blodiga offer. Men i själva verket började det långt tidigare, i det förmoderna Sveriges omänskliga inställning till ”lösdrivare”, ”tattare”, psykiskt sjuka och andra som inte gick att inordna i det gamla ståndssamhället. Genom vår historia löper en mörk underström av förakt för de klasslösa och påstått improduktiva som har aktualiserats med Sverigedemokraternas förföljelse av ”invandrare” och regeringens hårda tag mot arbetslösa.

Thomas Kangers första reportage, det som visades i SVT:s Dokument inifrån 2005, fick den socialdemokratiske folkhälsoministern Morgan Johansson att tillsätta Vanvårdsutredningen. Resultatet av den blev inte den upprättelse som människorna som äntligen hade vågat berätta om sina upplevelser hade hoppats på. Skuldfrågan blev aldrig utredd. De ansvariga pekades aldrig ut. Men staten fick i uppgift att ge en kvarts miljon kronor till var och en som kunde bevisa att han eller hon hade utsatts för övergrepp.

Att bevisbördan på det sättet föll på offren, skriver Kanger, bör också ses som ett misslyckande. Själv skulle jag säga att statens hållning blev en ny kränkning.

Därför är Stulen barndom inte bara en fantastisk bok, den är också ett viktigt historiskt dokument som bidrar till att hålla liv i en diskussion om saker som annars skulle sopas under mattan. Som till exempel hur det egentligen är ställt med människosynen och rättssäkerheten i ett land där det av tradition bedrivs klappjakt på sjuka, svaga och avvikande.

FAKTA

SAKPROSA

Stulen barndom

Thomas Kanger

Albert Bonniers Förlag

ARTIKELN HANDLAR OM