King blandar åter sprit med skräck

Efter 37 år kommer Doktor Sömn – uppföljaren till The Shining

BOKRECENSIONER

För mig är Stephen Kings The Shining en av vår tids största skräckupplevelser. Jag läste den som tonåring, kanske fjorton, och låg under täcket, stel som en pinne, samtidigt som jag mentalt följde pojken Danny på hans vandringar genom hotell Overlooks spökiga korridorer.

Desto märkligare är det att det krävs en sen uppföljare, Doktor Sömn, för att jag ska förstå vad The Shining egentligen handlar om. Till skillnad från handlingen i Stanley Kubricks filmversion, kretsar Kings bokintrig kring familjen Torrance och deras olycksdrabbade vardag.

Pappa Jack Torrance, han som i Jack Nicholsons härjade skepnad jagar efter sonen med en yxa, är fullblodsalkoholist. Det finns en nyckelscen i boken där Jack i berusat, personlighetsförändrat tillstånd bryter av sonens arm. Där börjar mardrömmen. Det lätta, klickande ljudet som när en gren bryts är det som sätter tonen för resten. Missbrukande fäder och deras våld mot barn och mödrar är det underliggande temat, fasan som föder alla andra fasor och som får Overlooks alla gengångare att verka jämförelsevis beskedliga.

Danny är rädd för det mesta, men allra mest rädd är han för sin egen pappa.

I Doktor Sömn har Danny blivit vuxen och börjat dricka även han. Vi möter honom på botten, när han ångar av självömkan i sviterna efter en brakfylla. Han snor pengar från en prostituerad, trots att han precis fått reda på att hon är ensamstående med en bebis. Ur samvetskvalen för det kommer beslutet att resa sig, att bli nykter och en bättre människa.

Liksom The Shining är Doktor Sömn en roman om sjukdomen alkoholism och allt som följer med den: svek, lögner och en besatthet som gränsar till vansinne. De onda, övernaturliga krafterna i den här boken - ett kusligt gäng som livnär sig på begåvade barns själar och kallar sig Den Sanna Knuten - är mer ett utanpåverk. Danny med sin synska förmåga, sitt skimmer, engageras i kampen mot Den Sanna Knuten och det är spännande, visst, men den riktiga ondskan lurar i ett annat hörn. Att följa Dannys turer hos Anonyma Alkoholister samtidigt som man rakt genom boksidorna känner hans konstanta spritsug och rädsla för ett återfall är helt enkelt mer gastkramande.

Jag tror att Stephen Kings storhet ligger i att han alltid har lyckats balansera socialrealism med skräck utan att tappa greppet om läsaren. Det är skräcklitteraturens uppgift att ifrågasätta såväl det verkliga i det övernaturliga, som det övernaturliga i verkligheten, skriver Margaret Atwood om King i The New York Times. I Doktor Sömn är de verkliga personerna, hjältarna, minst lika monstruösa som sina spöklika motståndare. Är jag fortfarande mänsklig, frågar en av Den Sanna Knutens nyrekryterade medlemmar.

Spelar det någon roll? frågar jag.

FAKTA

PROSA

Doktor Sömn

Stephen King

Övers. Boo Cassel

Albert Bonniers förlag

ARTIKELN HANDLAR OM