Glödande vankelmod som gör dig stilla

Ingela Strandbergs senaste poesi lite si och så – men den fängslar

Ingela Strandberg (född 1944).
BOKRECENSIONER

Jag har skrivit ordet ”samtidigt” tolv gånger i mina anteckningar om den här boken. Den är si och samtidigt så - metaforisk och frankt klarspråkande, bejakande och dödslängtande, sentimental och krass.

Men den mest fascinerande ­simultaniteten i Ingela Strandbergs dikter är att samtidigt som det pågår så mycket i dem, blir jag alldeles stilla av att läsa dem.

Vi befinner oss visserligen i ett bestämt landskap - Grimeton i Halland - men genom dikten, genom ett lite ryckigt navigerande mellan olika stilfigurer, framträder en barndom, en hund, ett hundliv, ett nattljus, en blå häst, ett par hollywoodstjärnor, en ­ensamhet under stjärnhimlen och en ständigt genomträngande ambivalens inför alla dessa företeelsers väsen.

Inte veligt eller undflyende, men drastiskt och dubbelt. Det står:

”Ta den inte ifrån mig jag hatar / den men ta den inte ifrån mig.”

”Övergivna hund, / låt mig få ta hand om dig. / Jag tycker inte om dig.”

”Jag älskar skammen av din / undergivenhet, jag vill inte mista den.”

Jag läser det där glödande ­vankelmodet, liksom Strandbergs sätt att så ledigt röra sig mellan olika poetiska grepp, helt enkelt som en vägran mot det ensidiga, mot den heltäckande bilden av idyll. Som ju sam­tidigt är så begärlig. Som finns inskriven i motiven: barndomen, barndomslandskapet, människans bästa vän.

När Sam Shepard och Marilyn Monroe dyker upp i dikterna är det för att befolka drömmar och för att släppa ut chagall­hästar, och inte för att förse ­scenerierna med lättarbetad ­dramaturgi. Samtidigt är de ju genom sina blotta uppenbarelser gestalter som för mig till något ikoniskt och romantiskt. Helt på tvärs med, eller varför inte helt i linje med, det både karga och frodiga landskapet i Grimeton.

Och, samtidigt: dessa dikter är så helgjutna, leder mig som läser med sina enkelt tecknande händer ner till varje snygg slutrad. De tröstar mig. Lär mig. Preciserar där i motstridigheterna. Med någon sorts tuff kärlek.

De bråkar men bär, ­dikterna. Som för att den där vägran, det där som ­kräver ”samtidigt”, är all­deles avklarnat och nödvändigt. Det står:

”Det gör ont i mig

när jag ser lydnad.

Barnets. Djurets. ­Flodens.”

Jag tror jag skulle kunna lägga till ­ordet ”Dikten” i den uppräkningen.

FAKTA

POESI

Den Stora Tystnaden vid Sirius nos

Ingela Strandberg

Norstedts

ARTIKELN HANDLAR OM