Slutgullat med smiskkollektivet

När Scheikes pisksekt endast ses som lite ”annorlunda” glömmer vi lilla Moa som utsattes för övergrepp

Ledaren Hans Scheike med kvinnorna i den så kallade sexsekten 1988. Foto: Mats Strand
BOKRECENSIONER
Magnus Utvik (född 1964). Foto:

För fem år sedan önskade Hans Scheike ”Glad Pisk” i Kanal 5-programmet Outsiders. Vid samma tid skickade Expressen en webbtv-reporter till gården i Bergslagen för att kolla vad den gamle snuskgubben gör nu för tiden. ”Det har gått några år sen du var i ropet”, börjar intervjun där Scheike babblar om björkrisets goda egenskaper.

Det gick fort för medierna att förvandla Hans Scheike till en kul normbrytare och smiskauktoritet. Mot denna bakgrund är Magnus Utviks reportagebok Tuktad till frihet en välbehövlig påminnelse om vad som pågick i Scheikes kollektiv under 1970- och 80-talen. Utvik, som tidigare har beskrivit sina egna erfarenheter av att tillhöra en marxist-leninistisk sekt i boken Med Stalin som Gud, återvänder till förundersökningen och domarna.

Hans Scheike och tre kvinnor dömdes i två instanser för att ha misshandlat och sexuellt utnyttjat barn. Den yngsta flickan som blev värst utsatt var sex år gammal när övergreppen startade. Scheike förgrep sig på henne, piskade och kissade på henne. För detta och en rad andra övergrepp dömdes han till sex års fängelse och avtjänade tre, kvinnorna fick upp till arton månader.

Efter rättegångarna glömdes barnen bort. I stället spreds uppfattningar om att Scheike och kvinnorna dömts till följd av moralpanik och fördomar mot polyamori och BDSM-utövare. På nätet, där sanningen aldrig är mer än en alternativ upplevelse, lever förstås idén om en rättsskandal.

Lika kvävande som att ta del av Flash­backares dumrelativism är det att i boken möta Scheikekollektivets ideologiska överbyggnad. Det är en motsatsmoral där alla värden inverterats så att de grövsta kränkningar kan rättfärdigas med kärleksmotiv. 

Magnus Utvik närmar sig de psykologiska mekanismer som utgör kärnan i gruppens inre liv och visar hur personkulten fortfarande frodas kring Scheike. Som läsare stångar man sig trött mot sektspråkets ogenomtränglighet. Scheike är ”livets ombud” enligt en av de dömda kvinnorna, som förresten helt okommenterat satt i SVT Debatt och diskuterade månggifte häromåret.

Härskaren själv förblir ett mysterium. Han har bara ställt upp på en kort intervju i boken, men hans bakgrund kunde ha skildrats utförligare. Detsamma gäller de intressanta, men flyktiga, jämförelserna mellan Scheikes grupp och andra sekter, som amerikanska Children of God.

Man kan fundera över varför den kollektiva glömskan verkat så effektivt just i fallet med smiskkollektivet i Kopparberg. Nästa gång en tv-kanal överväger Hans Scheike till ett av sina festliga inslag om sköna människor som ”lever annorlunda” kan det vara värt att minnas Moa, då sex år.

FAKTA

REPORTAGE

Tuktad till frihet

Magnus Utvik

Norstedts