I skuggan av Zlatan

Boken om Tony Flygare känns viktigare för författaren än för läsarna

ÖDESSTUNDEN Zlatan och Tony Flygare lämnar planen efter ödesmatchen mot Halmstad i september 1999. Tony Flygare har missat straffen som kunde räddat kvar MFF i allsvenskan. Zlatan Ibrahimovic går vidare mot proffskontrakt och världsberömmelse, Flygare försvinner ut i skuggorna - till spelmissbruk och övervikt. Foto: BILDBYRÅN
BOKRECENSIONER

De föddes inte samma dag, men samma år: 1981.

Jag vet inte om det är därför jag kommer att tänka på Bertoluccis 1900, monumentalfilmen om Olmo och Alfredo som föds samma dag 1901 och följer seklets politiska vågor genom Italien. Olmo och Alfredo är de svurna vännerna som slits ifrån varandra av ursprung och krig, historiens hickningar, fascism och socialism.

Jag älskar slutscenen i den där filmen, när Gérard Depardieus Olmo och Robert De Niros Alfredo - åldrade och förbi - skrattande struttar ut i solen och tillbaka in i pojklekarna där allt började. Ett tåg kommer, åldringen Olmo lägger sig på spåret. Tåget rusar förbi, och barnet Olmo ligger kvar på rälsen. Historien kom som ett tåg. Allting hände, ingenting hade hänt.

Tony Flygare i dag.

Tony Flygare och Zlatan Ibrahimovic föddes i Sverige 1981, de växte ihop med varandra som pojkar, utbildade varandra under tusentals timmars spontanfotboll på Vitemöllegatan i Rosengård. De tränade jämt, tävlade om allt. Tony var en enorm talang, Zlatan slet för att platsa i juniorlaget.

När Zlatan Ibrahimovic slog sig ner med David Lagercrantz häromåret var det för att teckna en historia som ingen annan svensk före honom kunnat berätta.

När Tony Flygare gör samma sak tillsammans med Daniel Nilsson-Padilla är det för att skriva en berättelse bland tusen andra: Den gudabenådade talangen som snubblade på slumpen, potentialen som aldrig blev mer än puppa.

Shane: I could have been someone. Kirsty: Well, so could anyone. (The Pogues, Fairytale of New York).

Det enda som gör Flygares historia unik är Zlatan-spegeln, att han blev en förlorad dröm vid sidan av Sveriges mest grandiost förverkligade fotbollsfantasi.

Flygare och Nilsson-Padilla har köpt den premissen, de hade väl inget val. Den ytliga dramaturgin: en artonårig Tony Flygare missar en ödesstraffspark, Malmö FF åker ur allsvenskan. Straffen blir ett trauma och en vändpunkt.

Ibrahimovic flyger mot stjärnorna, Flygares Ikaros spottas stegvis allt längre därifrån: bort från Malmö FF, bort från eliten, ut i skenande spelmissbruk, övervikt och skam.

Men om straffen hade gått i mål …?

Det är en tacksam utgångspunkt, men inte särskilt sann. Däremot finns en annan, illa dold dramaturgi som är mer laddad, och som finns även i Zlatan Ibrahimovics självbiografi.

För båda handlar det om att bemäktiga sig sin egen historia. Att äga sitt eget liv. Våra berättelser är inte våra förrän vi berättat dem själva.

Jag vet inte om det är en övertolkning, men jag har en bestämd känsla av att Zlatan Ibrahimovic blev en bättre spelare av det terapeutiska arbetet tillsammans med Lagercrantz. När Zlatan satte ord på vem han varit lärde han sig också kontrollera den han blivit.

Ta det där med ilskan och fiendskapen som drivkraft. När den väl var formulerad blev han bättre på att slå på och av den.

Tony Flygares projekt är inte alls lika kittlande, men minst lika katharsiskt.

På skoluppsatsprosa staplas Zlatan-anekdoter upp på rad. Reflektionerna är platta, historierna tillför väldigt lite kvalitativt till Zlatan-bilden, men jag tar med mig beskrivningen av hur de under sina spontanpass ofta hade olika bestraffningar för den som missade. Är det förklaringen till att Zlatan, än i dag, alltid är fenomenalt fokuserad och distinkt även under de mest banala övningarna? För att slippa straff?

Men när alla ”Zlatan sa si” och ”Zlatan gjorde så” tunnas ut är det som om Tony Flygare trevande skriver fram sina egna konturer. Ut ur Den Lyckades skugga, fram till en vardagsverklighet där det aldrig är för sent att bli stjärna, eller åtminstone sig själv.

Zlatan Ibrahimovics självbiografi spänner över en klassresa, den skildrar en pojke som förklarade krig mot betingelserna och vann. Tony Flygares resa och reflektion är kort, exakt en station lång: från skuggorna och ut.

Tony hade aldrig kunnat bli en Zlatan. Zlatan hade alltid kunnat bli en Tony.

De senaste veckorna har Tony Flygare suttit i alla Sveriges tv-soffor, han skrattar på tidningsbilder, bjuds in för att diskutera integration med Erik Ullenhag. Det kan vara störande med en bok som känns viktigare för författaren än läsarna, men ibland går det att sympatisera med det.

Tågen kom och gick, det var historien som rusade förbi. Vi har alla en inre tolvåring att sluta fred med.

FAKTA

BIOGRAFI

En gång var jag större än Zlatan

Tony Flygare och Daniel Nilsson-Padilla

Norstedts