Förföriskt flyt i Tistedts nya roman

Kristoffer Folkhammar: Årets studentpresent framför präktiga ordböcker

Martin Tistedt debuterade med ”Segerhuva” 2004. ”Vår” är hans fjärde roman.  Foto: VERTIGO FÖRLAG
BOKRECENSIONER

Litteraturen har alltid fel. Den är alltid åtminstone lite vid sidan av den så kallade verkligheten. Och sällan blir det så tydligt som när en ska till att skildra erotik och sexuell upphetsning. För hur ska jag möjligen kunna återge hur mjuk hans mun är när han trycker mig mot gräset? Hur elektriska händerna känns mot kalsonglinningen? Hur hans kön smakar? Hur ska detta gå att beskriva, utan att glappet mellan den kreativt sirliga trycksvärtan på pappret och den jublande förnimmelsen ska framstå som ett generande gap?

I Martin Tistedts nya bok Vår – hans fjärde roman sedan debuten med Segerhuva 2004 – tas den erotiska extasen an via en ornamentrik och barock estetik. Den skär in i den köttiga sensationen via en prunkande, men stramt komponerad, språkdräkt. Det är inträngande och hybersensibelt genom överflöd. Vår börjar:

”För ett ögonblick tycker jag mig få ett slags föraning: ljuset springer upp som fackelblomster och kaveldun i mig, som om jag var en strand mot sommarens blå vatten, ett hemligt badställe mitt bland snåren.”

Det är Maja som står med sina kompisar bland skåpen, några månader före studenten. Och det är Majas spirande till ett ”djur med gudars kärleksliv” mellan klassrum, ölspyor och grönska som Vår så lysande gör till sitt förlopp.  

För det finns ju ingen som är mer människa än en tonåring. Ingen som så tveeggat stöter mot världen i själväckel och handlingskraftig nyfikenhet. Ingen som med sådan spänst erfar de speglingar hon exponeras för: lillebrors beundrande blickar å ena sidan, mormors ångestridna åldrande å den andra. Ingen som med sådan ödesmättnad känner smärta, njutning, kåthet, muskelstyrka, fylla, ensamhet.

Jag kommer att tänka på Yukio Mishimas essä Sol och stål, utgiven på svenska 2006. I denna hårda kropps- och perfektionsdyrkande text förespråkar Mishima en antilitterär hållning – ett styrketränande kroppens språk framför de lögnaktiga ”termiter” som kallas ord.

På något vis finns det en del Mishima över Vår och Maja. I hennes hårda disciplin och kusliga skönhetsdyrkan. I det här romanuniversumets sammanförande av död och extas. I den litterära frågan om kött kontra språk.

Men det är som om Vår frossar i den romantik Mishima försökte vända sig mot (i sitt väldiga patos blir Mishimas text precis så romantisk som den hållning han avfärdar). Majas värld skrivs fram genom ett ohämmat njutande av språkliga bild­er och mytiska referenser, som sticker fram sina klövar och horn på radhuspizzerian.

Istället för att som Mishima gå från ord till kött väljer Tistedt att kötta till orden i jakt på förnimmelse.

Mot slutet eskalerar den barocka estetiken och närmar sig kitsch. Och även om jag skrattar högt åt den übersymboliska kärleksakten och den jönsiga knarkromantiken, så är det ett skratt som distanserar mig från texten, till skillnad från det småkåta leende jag sitter med under större delen av läsningen.  

Med en liten ansträngning kan jag läsa stegringen som en genomlysning av de konstruktioner som romanen använder som material: utvecklingsnarrativet, heterosexualiteten, en viss storvulen konstkanon och den gråvita svennighet den kontrasteras mot.

Jag vet ingen annan svensk författare som med sådant konsekvent dödsförakt utforskat ytterligheternas existentiella och estetiska domäner. För detta borde Martin Tistedt erhålla alla tänkbara eloger. Vår borde också med sitt förföriska flyt ge honom många läsare.

Må det bli årets studentpresent framför präktiga ordböcker.     

Må vi alla njuta en ljuvlig vår. En söt tagg i bröstet.

UPPDATERAD TEXT: I en tidigare version saknades orden "gavs ut på svenska", vilket kunde ge intrycket att Mishimas essä Sol och stål (太陽と鉄) publicerades först 2006. Eftersom Mishima dog redan 1970 vore det lite märkligt.