Mycket får alltid mer

Därför tar ojämlikheten över om den inte bekämpas

BOKRECENSIONER
Per Molander är generaldirektör för myndigheten Inspektionen för socialförsäkringen.
 Foto: Sofia Runarsdotter

”Utan en aktiv fördelningspolitik driver samhället mot ojämlikhetsgränsen lika obönhörligt som en sten faller mot marken när man släpper den.” Så lyder domen på den sista sidan i Per Molanders bok Ojämlikhetens anatomi.

När man hunnit så långt har texten fått tyngden av en orubblig stentavla, ja, nästan karaktären av en naturlag. Varför är det så? Varför tenderar alla kända samhällen att präglas av ojämlikhet? Finns det någon grundläggande mekanism som förklarar den ojämlikhet som hemsökt våra samhällen sedan människan tog steget ut ur nomadstadiet – där något överskott som kunde fördelas ojämlikt knappast existerade.

På ett torg där två smågrabbar spelar kula börjar Molander sitt sökande. Han tar den gamla dikt av Sten Selander till hjälp som handlar om några pojkar där den ene, den som talar i dikten, har femtio kulor och den andre, en liten folkskolegrabb, har fem vid spelets start:

”Jag hade väl femti, han hade fem.

Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en ilsken blick,

då jag visslade överlägset och gick.”

Jag tror att alla som någon gång läst dikten kommer ihåg den och har gripits av den; kanske är det för att den handlar om två småpojkar och något så småttigt som stenkulor som den så starkt ger ord åt livets orättvisa. Att den som har litet i utgångsläget förlorar mot den som har mer visar sig nämligen i Molanders analys vara helt logiskt.

Matematiskt går det att visa att den som från början har ett övertag, hur litet det än är, äger ett försprång som med tiden bara växer. Det spelar ingen roll om de båda kulspelarna är lika skickliga – den som har större resurser från början vinner med obeveklig logik i nio fall av tio.

Det är sällan en samhällstänkare lyckas leta rätt på ett så pedagogiskt exempel för att förklara varför vi i dag har allt fler miljardärer och snabbt växande inkomstskillnader. Men Molander menar att den samhälleliga resursfördelningen kan beskrivas som ett förhandlingsspel som pågår oavbrutet på alla livets och samhällets nivåer.

I den ideala situationen förhandlar två likvärdiga aktörer om uppdelningen av vad de gemensamt producerat och då fördelas resurserna i den matematiska modellen helt jämlikt.

Haken är bara att det räcker med en minimal störning i jämvikten till en av aktörernas fördel för att den förfärande, ojämlikhetsalstrande logiken ska uppstå. En enda procents större resurser fortplantar sig över tiden, efter upprepade förhandlingar, till ett läge där den starkare parten vid diagrammets slut kan roffa åt sig hela kakan.

Säger matematik något om verkligheten? Ja. Det där är den hårda kärnan i de oräkneliga förhandlingssituationer som genom historien existerat mellan bönder och jordägare, arbetare och kapitalister, anställda och chefer, män och kvinnor – och så vidare.

När Molander går igenom statistiken för en rad historiska skeden och samhällen finns en konstant: Ojämlikheten. Undantaget är delar av det nittonhundratal då allmän rösträtt och facklig organisering på bred front stärkte de många men resurssvaga och för en kort tid jämnade ut oddsen - men nu är den tiden sedan länge sen förbi.

Och det är nästan kusligt. Det känns som om jag har skakat häftigt och länge på vårens mest omtalade bok, Thomas Pikettys Capital in the 21:th Century (Kapitalismen i det tjugonde århundradet), och ur den faller kärnan: Molanders tunna lilla bok!

Piketty menar att avkastningen på ärvda förmögenheter hela tiden gör att de rika drar ifrån medan löntagarna släpar efter och vad Molander gör är att beskriva själva mekanismen: ett förhandlingsspel där minsta störning till någons fördel startar en svårhejdad spiral av ojämlikhet. Den som inte orkar läsa Pikettys opus kan faktiskt nöja sig med Molanders distinkta analys av ojämlikhetens anatomi.

Kanske är Molanders bok också ett litet embryo till det verk om reformismens politiska filosofi som aldrig riktigt tycks bli skriven. Slutsatsen han drar, och den är mer oerhörd än vad det i förstone kan låta, är nämligen att det inte går att en gång för alla inrätta ett jämlikt samhälle. Oförutsedda störningar uppstår i varje system. Också jämlikheten måste därför vara ett slags evighetsmaskin där ständiga ingrepp och korrigeringar måste göras i en föränderlig verklighet.

Staten behöver en selandersk påse med kulor att fördela. Och kanske gömmer Selanders dikt även ett annat budskap. Pojken som vann alla kulorna mådde ju inte bra. Han ångrade sig, tyckte han hade gjort något fult och försökte leta upp den där folkskolegrabben men han var borta. Han skämdes: ”Jag tror, jag skäms för det än.”

Det är alltså inte bara så att fördelningspolitik är nödvändig för att få samhällen att fungera bättre. Kanske känner sig människor så att säga av naturen illa till mods av ojämlikhet?

Molander själv snuddar vid evolutionära förklaringar till de egalitära idealens egendomliga överlevnadsförmåga i en permanent ojämlik värld och själv är jag övertygad om att arten är bärare av biologiskt grundade egalitära impulser. Den svaga arten homo sapiens var en gång i evolutionens begynnelse beroende av sådana sociala och egalitära instinkter för att överleva.

Intellektuellt vinner jämlikhetstanken nu överallt terräng. I praktiken förvärras ojämlikheten när kulorna ständigt rullar åt de rikas håll.

Per Molanders kyligt resonerande bok är en mardröm för liberaler, en tankeställare för socialister och en förmaning till Stefan Löfven att dra in litet mer fördelningsbara kulor till det offentliga.

FAKTA

SAMHÄLLE

Ojämlikhetens anatomi

Per Molander

Weyler

ARTIKELN HANDLAR OM