Varför måste jag läsa den här boken?

Carl-Michael Edenborg vill inte ha med Michael Connelly att göra. Men plötsligt händer något.

Marisa Tomei och Matthew McConaughey i ”The Lincoln Lawyer” efter Michael Connellys bok.
BOKRECENSIONER
Michael Connelly.

När jag får uppdraget att recensera Michael Connellys Skuldens gudar rynkar jag pannan. Varför ska en svensk kultursida uppmärksamma en global bestseller-författares tjugosjätte deckare? Men chefen vill ha det; chefen ska få det.

Så börjar jag läsa ännu en berättelse om försvarsadvokaten Mickey Haller: cynisk, hårdkokt, ändå hederlig och känslosam när sig bör. Jag hör mig sucka: vad bryr jag mig om en föga originell historia om en man i Los Angeles som åker limousine, har ett hyfsat spännande liv, har smak för god mat, balanserar perfekt mellan ruffighet och sentimentalitet? Och som förstås även blivit Hollywood-film: The Lincoln Lawyer.

Jag frågar mig: måste jag verkligen läsa hela boken för att kunna recensera den? Den är uppenbart skriven på recept, i enlighet med genrens mest elementära krav, med få eller inga överraskningar eller utmaningar.

Ändå hinner jag bara komma några få stycken innan jag är fast. Sedan börjar sidorna liksom vända sig av sig själva. Efter ett par timmar har jag läst ut romanen och lägger den ifrån mig och ser mig i spegeln med en frågande min. Jag inser att jag fortfarande inte bryr mig ett dyft om Mickey Haller och hans kniviga advokatvardag, jag har i princip glömt bort hela handlingen.

Men någonting har jag uppenbarligen brytt mig om under de fyrahundra sidorna: vad?

Det finns något som är ”bra” med texten. Det finns en hemlighet som knappast går att kopiera, något unikt och intimt. Efter en del funderande stannar jag vid att denna hemlighet handlar om musik. Och på samma sätt som det är svårt att tala om musik, sätta ord på det den väcker, är det också svårt att tala om den här deckarens musik, trots att den skapas av ord.

Den franska författaren L-F Céline beskrev sin litterära stil som ”den lilla musiken”. Jag tror att något liknande är i görningen hos många framgångsrika deckarförfattare, trots att Céline anses vara ”litteratur” och de ”underhållning”: det är musiken. Och med tanke på att jag läser Michael Connelly på svenska, bör översättaren Patrik Hammarsten ha gjort en väldigt bra insats.

Kanske är du kräsen och tycker att Arnold Schönberg är en märkvärdigare och mer utmanande låtskrivare än Louis Armstrong, och troligen har du rätt. Men ändå är det lika troligt att du kommer att flina upp dig och stampa med foten när du hör sångarens raspiga röst.

Du tycker säkert att tradjazz är gubbig och vulgär. Men varje gång du hör ståbasens och virvelns tajta komp och bastubans dunder, dras du med och blir på gott humör, mot din vilja. Ungefär så fungerar Michael Connellys deckare.

Vissa dagar är det allt som krävs för att du inte ska hoppa ut genom fönstret.

FAKTA

Deckare

Skuldens gudar

Michael Connelly

Övers. Patrik Hammarsten

Norstedts

Michael Connelly (född 1956) började som kriminalreporter och gick därefter över till att skriva deckare. Debuten kom 1992, sedan dess har han skrivit ytterligare 25 böcker. Många av dem finns översatta till svenska.

ARTIKELN HANDLAR OM