Röster från Somalia

Malin Krutmeijer läser om erfarenheter från ett krigshärjat land

1 av 3
Olika röster I "Egna röster, egna bilder" berättar somalier om sina erfarenheter av landet. Bilderna är hämtade ur boken.
En del av osmani-alfabetet.
BOKRECENSIONER

Utbildning, utbildning, utbildning. Och andrum från allt det oerhörda våld som präglat landet i över två decennier. Det är vad människorna i Somalia behöver, enligt de exilsomalier som talar i Egna röster, egna bilder.

Boken är resultatet av ett projekt som kulturföreningen Hidde Iyo Dhaqan i Malmö har bedrivit, och som gått ut på att försöka formulera en somalisk modern historia med utgångspunkt i diasporan. Den är alltså inte ett inlägg i svensk integrationsdebatt eller något sådant, och det är detta som gör den speciell och spännande.

Man har samlat berättelser från somaliska unga och medelålders, och de har i sin tur intervjuat äldre släktingar om livet i Somalia före och under kriget, och i Sverige. Till det har bokens redaktör Lars Åberg lagt kapitel om Somalias historia, språk och kultur.

Det är en intressant och fin bok, som avslappnat vilar på den fascination som alltid uppstår när så kallat vanliga människor får träda fram ur anonymiteten.

Bilderna, de flesta av fotografen Lars Strandberg och några från arkiv och privata fotoalbum, bidrar till att levandegöra människorna, tillvaron och ett land som gått förlorat. Inbördeskriget har slagit sönder allt: skolväsendet, kulturinstitutioner, sociala och politiska strukturer såväl som vardagslivet.

Efter självständigheten 1960 följde några år av spirande parlamentarisk demokrati, innan militären tog makten och installerade den socialistiske diktatorn Siad Barre. Han slog ner allt politiskt motstånd, men bedrev också alfabetiseringskampanjer. På 80-talet utmanades militären av olika klanbaserade gerillor, och efter några år av brutal maktkamp föll regeringen 1991. Sedan dess har landet befunnit sig i ett tilltagande kaos, där bland annat islamiströrelsen al-Shabab vuxit fram. Situationen är så farlig och kaotisk att Läkare utan gränser förra året lämnade landet.

I dag har klantänkande ersatt en fungerande stat menar många i boken, och det pekas ut som ett av landets stora problem. Så var det inte på 60- och 70-talen, och religionen inskränkte heller inte människors frihet såsom i dag. Pojkar och flickor gick i samma skolor, på fritiden gick man på bio och dans. I Mogadishu, ”en av Afrikas vackraste städer”, badade man i havet.

De unga, som vuxit upp under inbördeskriget och i andra länder, har aldrig fått uppleva detta. De som varit tillbaka i Somalia vittnar om hur barnen har vant sig vid åsynen av vapen och döda människor, och bristfälliga skolor där bara ett fåtal går över huvud taget. De olika krigsherrarna är ofta de enda som kan erbjuda unga män något som liknar en anställning, kvinnorna har tryckts tillbaka till hemmen.

Det somaliska språket är också illa ute, berättar den italienska forskaren Annarita Puglielli och Warsame Osman, son till Yassin Osman som författade Somalias första språklexikon 1976. Det finns ingen centralmakt som kan tillsätta resurser för det unga skriftspråkets utveckling och standardisering, och inga verkligt fungerande media där språket kan förmedlas.

Det är kort sagt en mycket sorglig historia. I gengäld representerar de som berättar den ett starkt engagemang och en mångfald av erfarenheter och uppfattningar. Här finns ungdomsledare som slåss för att somaliska flickor ska veta sina rättigheter i Sverige, universitetsutbildade kvinnor och män som upprätthåller litterära och musikaliska traditioner, och tidigare analfabeter som lärt sig läsa och skriva.

Många av dem har Sverige som sitt hemland i dag och kommer aldrig att flytta tillbaka till Somalia. Andra hoppas en gång i framtiden få bidra till att bygga ett nytt Somalia ur askan.