En räv bakom örat

Existentiell ångest i Agnes Gerners debut

Agnes Gerner. Foto: Maja Flink
BOKRECENSIONER

När en räv gråter hörs ett omisskännligt sorgligt ljud. Det låter skarpt och klagande, men har väldigt lite av förtvivlan över sig. Snarare låter det uppfordrande, en signal som manar till rörelse.

Förutom att Agnes Gerners debutdiktsamling Skall får mig att googla fram vilken sorts rävskall det är mest passande att likna hennes poesi vid, får den mig att tänka på en del andra saker: Att dödens avgrund känns särskilt hisnande när den bearbetas parallellt med en framåtskridande, gyttjig utvecklingsberättelse. Att humor i poesin både kan fungera som ett skarpt preciserande och lite skyggt överslätande verktyg. Att mötet med en tydligt definierande naturvetenskap både kan få en att betrakta sig själv som en pluttig organism, och att hybrisartat känna hur man har evolutionens dundrande framsteg och fasor i ryggen, och bara kommer att växa och växa:

”Fastkilad nås jag av fönsterljuset / Frånvaron av rullgardiner / låter fåglarna iaktta / hur muskler, dolda av hud och hår, / spänns och tjocknar // Jag ska svullna tills min hjärna / inte ryms, det är ett löfte”

Någon har dött. En räv stryker omkring. En varelse vars kropp förändras, men som är helt stabil som diktsubjekt, rör sig framåt genom ett naturlyriskt diktlandskap, där tiden är gåtfull och upplöst. Bilden av hjärnan återkommer som skärningspunkt mellan kropp och annat medvetande.

Det handlar om att förhålla sig till hur ”den orsakslösa skräcken strimlar”. Att häva sig mot existentiell ångest. Att i ett avklarnat läge försöka möta varande och blivande. Det är emellanåt ett ganska vagt poetiskt projekt, inte helt lätt att upprätta skärpa och originalitet i. Och det tar några omläsningar innan jag känner av spänningarna i Gerners dikt. Det tar ett tag innan jag får fatt i den säregna sorg som finns i de här dikterna, och märkligt nog börjar jag just då le av kittlingen från den räv bakom örat som finns i flera av dikternas lakoniska slutrader: ”Ett lätt förakt för det / som fortsätter som vanligt” och ”Min hjärna / en bitleksak”.

Det här är en sorg som vill leva och skapa, framför att misströsta. Dikterna vill både poetisera och forska. Gerner för samman ett metaforiskt bildspråk med ett torrt och systematiserat, ekandes av de citat, hämtade ur en 1700- talsskrift om däggdjur, som inleder bokens tre avdelningar. Mötet mellan dessa språkligheter blir ett slags utpekande av förtjänsterna och otillräckligheterna med respektive stil. Och det genererar ett eget, kritiskt tredje.

Strukturer som linjär utveckling och metodiskt språk plockas isär och byggs med. Jag tänker att det är räven som flyttar runt saker och ting. Med mun och svans. Rävar låter likadant när de bråkar som när de leker.