En amerikansk mardröm

Välintegrerad medelklass i fokus hos Julie Otsuka

Julie Otsuka berättar om den kollektiva japans-amerikanska erfarenheten av rasism och degradering. Foto: Robert Bessoir
BOKRECENSIONER

Jag blev ganska förtjust i Julie Otsukas roman Vi kom över havet. Där gestaltade hon poetiskt de japanska kvinnorna som kom till Kalifornien som postorderbrudar på 1920-talet och hur deras liv formade sig där. Och hon gjorde det genom en kör av kvinnoröster, som påminde mig om Svetlana Aleksijevitjs mästerverk Kriget har inget kvinnligt ansikte.

Otsukas andra bok på svenska, När kejsaren var gudomlig (som är hennes egentliga debut i hemlandet USA), gör mig inte besviken, men är formmässigt inte lika originell. Den eleganta, återhållsamma och perfektionistiska stilen är intakt. Men där Vi kom över havet gestaltade en väv av kvinnoöden ur den japanska diasporan i Kalifornien, ligger fokuset i När kejsaren var gudomlig på en familj ur densamma. Medlemmarna får dock varken individuella drag eller namn, utan kallas för kvinnan, flickan, pojken och maken/fadern. Det anonyma och allmängiltiga anslaget vill visa på det kollektiva ödet hos japanskamerikanerna.

Boken skildrar ett historiskt skeende som inte är alltför känt: hur Kaliforniens japanska befolkning efter japanernas attack mot Pearl Harbour kollektivt stämplades som USA:s fiender, på förhand skyldiga. Fadern förs bort mitt i natten av FBI, misstänkt för dislojalitet mot USA. Kvinnan och barnen evakueras ut i Utah-öknen och hålls där tills krigets slut, berövade sina fri- och rättigheter. Familjen, särskilt föräldrarna, traumatiseras i grunden och blir aldrig mer de samma.

Vad jag irriterar mig på är att det är den välintegrerade och stolta övremedelklassfamiljen som står i fokus, den som rasismen bryter ner och fråntar alla klassprivilegier. När de efter tre år och fem månader återvänder till sin vita villa i Berkeley är den förstörd och plundrad, och de måste börja om från ekonomiskt och statusmässigt noll. Kvinnan som förut varit en fin dam måste nu ta jobb som städerska och tvätterska, vilket ältas och ömkas, till exempel i makens depression:

"kanske tänkte han på löftet han hade gett henne, många år tidigare, direkt efter deras giftermål – Du ska aldrig behöva arbeta – och kände sig illa till mods över att inte ha klarat det”.

Den fattiga japansk-amerikanska arbetarklassen skymtar fram ofta, men bara ett par gånger som tydligt differentierad från sina medelklassiga landsmanninor. En gång i öknen när kvinnan släpar hem en hink vatten möter hon sin före detta hushållerska, som sliter hinken ur händerna på henne och envisas med att bära den åt henne. Att kvinnan säger ”här är vi alla lika” vill hon inte höra på, eftersom hon vill skona sin matmors rygg. Det finns en mentalitetsskillnad mellan dem som får konsekvenser och som inte lätt tvättas bort. Och en annan kvinna som arbetat på jordgubbsfälten i Mount Eden i tjugofem år utan semester, säger om tillvaron i öknen:

”Mig glad vara här. Bättre än Mount Eden. Ingen matlagning, inget jobb, bara sköta tvätten fint”. Det som den rasifierade medelklassen upplever som ett fall, kan den rasifierade arbetarklassen uppleva som ett lyft – förväntningarna är mindre. 

Men som helhet kompromissar Otsuka bort den formativa klasshierarkin mellan japanamerikanerna till förmån för att berätta den kollektiva japansk-amerikanska erfarenheten av rasism och degradering. Men mest är det den japansk-amerikanska övremedelklassfamiljens erfarenhet: de som haft mycket och förlorat allt, som sörjer sina forna klassprivilegier och hoppas på barnen. Otsuka berättar den med stor skönhet och subtilitet. Men det är det perspektivet som kraftigt dominerar i litteratur skriven av rasifierade som hyllas i väst.